Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Och solen har sin gång av Ernest Hemingway från 1926 handlar om Jake Barnes, en amerikansk journalist bosatt i Paris. Jakes stora sorg här i livet är han inte vara tillsammans med sin älskade Brett Ashley då han är impotent efter en krigsskada.

För att kompensera för detta fruktansvärda handikapp står Jake troget vid Bretts sida när hon förlovar sig med en annan och ligger runt av hjärtans lust, senast med hans vän Robert Cohn. Cohn missar dock att det bara rörde sig om ett engångsligg och hänger på när Brett åker till Pamplona med sin fästman Mike för att se på tjurfäktningarna med Jake och vännen Bill.

Mike är lagom förtjust i buksvågern prompt ska äta middag med dem och mobbar honom brutalt med diverse antisemitiska skällsord medan de alla super som svin. Cohn tolererar detta och gruppens växande irritation, tills han får veta att Brett blivit kär i en nittonårig tjurfäktare som Jake presenterat henne för. Han får ett psykbryt och spöar upp både Jake och tjurfäktaren innan han slinker iväg med svansen mellan benen.

Bretts rymmer med Romero, vilket kostar Jake hans goda rykte hos spanjorerna. Han ställer dock ännu lika troget upp när hon blir övergiven utan pengar på ett hotell. Romero ville nämligen att de skulle ingå äktenskapens helgd och att hon skulle låta sitt bobbade hår växa ut som en anständig kvinna. Jake ger henne pengar så att hon kan gå tillbaka till Mike och det hela slutar med att de delar en taxi där Brett suckar att de skulle ha blivit så lyckliga tillsammans.

Jag tvivlar starkt på detta. Först och främst så är det uppenbart att de alla har grava alkoholproblem; det sups så mycket att jag får ont i levern bara av att läsa. Brett tycks dessutom ha betydligt större problem än att Jake inte kan få upp den. Jag vill inte fördöma en kvinna för att hon vill ha kravlöst sex, men att hon öppet bedrar sin fästman som verkligen blir sårad tycker jag är fruktansvärt egoistiskt.

Brett är dock medveten om detta och uttrycker ett starkt förakt för sig själv, vilket får mig att tänka att kanske ville Hemingway visa att det inte var så lätt för de moderna kvinnorna på 1920-talet att bryta mot den sexualmoraliska traditionen. Vi har ju samma problem än idag. 

I övrigt syftar romanen till att skildra den "förlorade generationen" som kom tillbaka efter första världskrigets fasor och skulle återanpassa sig till vardagen, med blandade resultat. Skildringen av de självupptagna, trasiga människorna som saknar mening i tillvaron får mig att tänka på dagens sönderstressade, överinformerade åttiotalister som försöker hanka sig fram i en värld präglad av arbetslöshet och ekonomiska kriser samtidigt som ditt människovärde bestäms av dina prestationer och din konsumtion.

Detta var den bästa moderna romanen jag hittills läst då jag verkligen gillar Hemingways isbergsprosa som tvingar en att fundera både en och två gånger över karaktärerna och deras handlingar. Han behärskar även mästerligt karatefyllans ångestdrypande samspel och konfrontationer:

Vill du köpa eller låna boken, kan du hitta det billigaste priset eller se om den finns på ditt bibliotek på följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Röda rummet av August Strindberg

Röda rummet av August Strindberg  från 1879 är känd som den första moderna romanen i Sverige då den banade vägen för nusvenskan, samt retade upp en hel del människor med sin skoningslösa satir av det svenska samhället.

Berättelsen börjar med att idealistiske häradshövdingen Arvid Falk träffar den betydligt mer moraliskt flexible murveln Struve för att beklaga sig över de statliga ämbetsverkens ineffektivitet och förkunna sin intention att istället försörja sig som litteratör. Struve lyssnar artigt och uppmärksamt, och går sedan hem och skriver en artikel efter Arvids vittnesmål. Skandalen är ett faktum, Arvid får avsked och hans borgerligt uppåtsträvande bror Carl Nicolaus blir helt vansinnig.

Vi får sedan följa Arvid när han stapplande försöker bibehålla sina principer i jakt på försörjning i en värld som helt saknar principer. Kamrater i hans strävan är konstnärerna Sellén och Lundell, den unge Rehnhjelm som vill in vid teatern, filosofen Ygberg och bildhuggaren Olle Montanus som också önskar bli filosof. De strålar samman i Röda rummet på Berns salonger och får under romanens gång uppleva både framgång och motgång.

Såklart är det de som önskar hetast som tar mest stryk av motgångarna. Arvid lyckas få sina dikter publicerade och får anställning som skribent. Han finner dock att pressen är mer ute efter sensationella nyheter än att förändra samhället till det bättre för arbetarna. Han super ned sig och får ett sammanbrott, men räddas av den burduse doktor Borg som tar med honom på en kurort och sedan levererar honom tillbaka, fri från all idealism och helt nöjd med att lunka genom vardagen som skollärare.

Rehnhjelm lyckas få anställning vid teatern, men får se sig konstant bli reducerad till småroller av den illvillige direktören. Dessutom visar det sig att hans älskade, den jungfrurliga Agnes, är allt annat än jungfrulig och mest ute efter att se om sina egna intressen. Han ger upp och åker hem igen.

Olle försöker presentera sina tankar om det svenska samhället, men blir konsekvent utbuad då han är mer observant än taktfull. Inför utsikten att få lunka sig igenom dagarna som en hjärndöd arbetare resten av livet, tar han självmord.

Jag skäms nästan för att erkänna att den heliga graal inom svensk litteratur lämnade mig rätt så oberörd. Språket är kvickt, iakttagelserna skarpa och karaktärerna trovärdiga, men allting är ändå helt förbannat tråkigt. Sett till romanens kontext kan jag förstå att den orsakade ett sådant rabalder, särskilt Olle Montanus tal om den så kallade "svenskheten":

 

Med tanke på hur det gick för Katarina Mazetti när hon skrev en krönika i samma anda, undrar jag hur Strindberg hade blivit mottagen idag.

Hursomhelst, även om jag inte tyckte att Röda rummet var en vidare rolig läsning, är jag ändå glad att jag fått det gjort och därmed har ett någorlunda hum om varför den anses så viktig. Vill du kunna säga samma sak, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

Mot fyren av Virginia Woolf

Mot fyren av Virginia Woolf är en modernistisk roman från 1927 som handlar om familjen Ramsay och ett par bekanta som tillbringar sommaren på ön Sky i Skottland.

Sexårige James Ramsay vill ingenting hellre än att fara till fyren nästa dag, vilket professor Ramsay menar inte kommer att gå på grund av vädret. Då Mrs Ramsay försöker trösta sin son med att det kanske blir fint väder ändå, blir professorn arg för att hon lurar hans son på det där viset, för det är minsann han som alltid vet bäst!

Som ni förstår är professor Ramsay inte vidare lätt att leva med. Han är barnslig, despotisk och främst av allt fruktansvärt osäker på sig själv. Som tur är agerar den milda och moderliga Mrs Ramsay krycka åt hans ego. Det är ju trots allt en kvinnas plikt då det är männen som styr världen.

Mrs Ramsay vet dock också bäst om vissa saker, som att människor måste gifta sig. Då Minta Doyle och Paul Rayley förlovar sig under vistelsen kan hon gå vidare till sitt nästa projekt, den unga, fula konstnären Lily Briscoe och den mycket äldre William Bankes.

Lily är dock tveksam till att ingå i det äktenskapliga ståndet. Visserligen avundas hon Mrs Ramsay hennes härliga familjeliv, men samtidigt ser hon hur livet med den krävande professorn sliter på dem alla. Förutom det kämpar hon med att få färdigt ett porträtt av sin värdinna, vilket inte blir lättare av att den odräglige Charles Tansley surrar omkring henne med sitt insisterande på att kvinnor varken kan måla eller skriva.

Charles Tansley kan bäst beskrivas som en yngre version av professorn då han är grymt osäker på sig själv och i ständigt behov av bekräftelse. Trots sin avsky för honom känner Lily hur sociala konventioner sliter i henne att uppfylla den kvinnliga plikten att fluffa hans ego, vilket gör henne ännu mer osäker.

Till slut bestämmer Lily sig för att hon faktiskt inte behöver gifta sig och lämnar ön för att inte återkomma på tio år. Under den tiden dör Mrs Ramsay liksom två av hennes barn, den ena i barnsäng och den andra i första världskrigets kaos. Minta och Pauls äktenskap blir allt annat än lyckligt, medan Lily och William förblir goda vänner.

När familjen kommer tillbaka till ön har professorn bestämt att turen ska bli av med James och dottern Cam. Inget av barnen är dock vidare entusiastiska då de är ypperligt trötta på hans krävande och barnsliga beteende.

Liksom sin mor finner dottern Cam det dock svårt att upprätthålla sin tysta protest då professorn pockar på hennes uppmärksamhet och medlidande. James får också till sin förvåning faktiskt en komplimang av fadern, vilket tar udden av hans vrede.

Kvar på ön arbetar Lily vidare på målningen av Mrs Ramsay och blir färdig samtidigt som sällskapet kommer fram till fyren.

Berättelsen har egentligen inte mycket till handling, utan är mer fokuserad på att genom inre monolog skildra det väldiga hav av motsättningar, självbedrägerier och rädslor som utgör dynamiken i familjen Ramsay.

Jag måste erkänna att detta var inte en lättläst roman, vilket gjorde mig aningen vrång mot den. Det innebär inte att den är dålig, bara att jag föredrar böcker där jag inte behöver vara superkoncentrerad hela tiden för att hänga med i vad som händer. Dessutom skiftar Woolf perspektiv mellan karaktärerna i samma stycke, vilket jag aldrig uppskattar i en text.

Den var dock värd att läsa för de lysande personporträtten, där jag särskilt fäster mig vid Lily Briscoe som får kontrastera som en modern kvinna mot urmodern Mrs Ramsay. Det ger mig en fingervisning om hur svårt det måste ha varit för kvinnor i början av 1900-talet att bryta sig de gamla könsrollerna och skapa sig egna liv.

Mrs Ramsay är dock inte helt utan tvivel om sitt liv, vilket skildras riktigt bra i följande exempel på vad inre monolog innebär:

Vill du få dig ett hum om vad modernism innebär, rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper, publicerad 1826, är en romantisk äventyrsroman som utspelar sig 1757 då det fransk-indianska kriget rasade mellan England och Frankrike på den nordamerikanska kontinenten.

Major Duncan Heyward skall eskortera överste Munros döttrar Cora och Alice till fortet William Henry. På vägen får de sällskap av David Gamut, en psalmsånglärare. Magua, en surmulen mohawkspejare, är guiden som skall leda dem på en genväg till fortet.

Liksom Moses skulle Magua dock ha haft nytta av en GPS, för de kommer vilse. Som tur är stöter de på spejaren Falköga som har sällskap med indianen Chingachook och hans son Uncas, de sista två medlemmarna i mohikanstammen. Falköga upplyser Heyward om att då Magua egentligen är huron (en stam som är lojal mot fransmännen) är han en skithög som fört dem vilse med flit.

Heyward behöver inte mycket övertalning från en fullkomlig främling för att misstro en man utsänd av hans överordnade och skrämmer Magua på flykten. Falköga och mohikanerna leder därefter sällskapet till ett gömställe för att undkomma de andra huronerna som smyger omkring i buskarna. Magua följer dem dock hack i häl och lyckas lägga vantarna på damerna, Gamut och Heyward. Falköga och hans vänner måste fly för att kunna undsätta dem senare.

Det visar sig att Magua faktiskt inte är så brydd om sin stams allians med fransmännen, utan är mer fokuserad på att likt en tjurig tonåring straffa de som han anser har förstört hans liv, vilka är de vita och överste Munro.

Magua blev förvisad från huronerna då han inte hade mycket till ölsinne, vilket han klandrar de vita för eftersom det var de som invigde honom i supandets ädla konst. Han lärde sig dock inte sin läxa och fortsatte att dricka när han anslöt sig till mohawkerna som arbetade för den engelska armén under överste Munro. Översten hade inte heller mycket tålamod för fyllesvin och beordrade att Magua skulle piskas offentligt.

Rappen skrämde Magua på torken, men gjorde honom också heligt förbannad och nu tänker han hämnas på Munro för den förnedrande behandlingen genom att gifta sig med Cora. Denna är såklart inte vidare entusiastisk över förslaget, men som tur är kommer Falköga och mohikanerna tillbaka just som hon står inför valet att se sin syster dö eller välja färg på servetterna.

Magua drivs åter på flykten och sällskapet får äntligen komma fram till Fort William Henry. Situationen där är dock inte direkt bättre då fortet belägras av fransmännen och deras allierade indianstammar. Falköga och mohikanerna skickas att begära förstärkningar.

Heyward tar tillfället i akt att be överste Munro om ynnesten att få gifta sig med hans dotter. Översten blir överlycklig, ända tills han får veta att det är Alice Heyward menar och inte Cora. Uppenbarligen är tanken att någon skulle bli intresserad av hans yngsta dotter för hennes egen skull helt främmande, utan det måste vara så att Heyward har räknat ut att Cora med sina mörka drag har afrikanskt påbrå (hennes mor var mulatt) och det är därför han vill ha Alice som är blondare än Kulla-Gulla?!

Överste Munros paranoia är dock ogrundad, det handlar såklart bara om att Heyward helt enkelt föredrar Alice, även om han inte är helt utan fördomar mot mörkhyade.

Heywards omvärdering av sina rasbiologiska trossatser får dock vänta, eftersom Falköga återvänder i fransk fångenskap med meddelandet att inga förstärkningar finns tillgängliga och att Munro borde omedelbart ge sig.

Den franske härföraren är dock så bussig att han låter engelsmännen lämna fortet med både flagga och vapen i behåll. Kanske hade det varit bättre om han hade tagit dem som krigsfångar, för Magua som deltar i belägringen kan inte hålla sig i skinnet och tar första bästa tillfället att anfalla engelsmännen.

Alice, Cora och David blir återigen fångar. Falköga, mohikanerna, överste Munro och Heyward tar återigen upp jakten som slutar med att Magua äntligen dör, men tyvärr också Cora och Uncas som under äventyret utvecklat ömma känslor för varandra. Romanen slutar med denna rätt så deprimerade ordväxling under de unga tus begravning:

Liksom Ivanhoe tyckte jag att den här romanen var aningen tråkig, vilket förmodligen har att göra med att jag är väldigt förtjust i filmen från 1992 med überhunken Eric Schweig som Uncas och den rent förjävligt begåvade Wes Studi som Magua.

Karaktärerna och de romantiska intressena har ändrats en hel del från boken: Falköga, som spelas av Daniel Day-Lewis, är nu Chingachooks adopterade son och Heyward har blivit reducerad till den typiskt brittiske stele antagonisten som skall kontrastera mot Falkögas amerikanska alfahane i kampen om Coras kärlek. Uncas får istället nöja sig med att tråna efter Alice, vilket trots avsaknaden av scener ändå i slutändan blir en mycket mer intressant kärlekshistoria än den mellan Falköga och Cora.

Filmen har dock skurit bort det som jag tycker är romanens största behållning. Romantiken innefattade förutom historievurm även en vilja att autentiskt skildra andra kulturer, vilket Cooper gör särskilt bra genom att beskriva indianerna som individer samt genom Falköga kritiserar hur de hamnade i kläm i kriget mellan kolonialmakterna:

Vill du själv läsa om detta, rekommenderar jag att du söker upp boken via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, uttgiven 1914, börjar med att torparen Jan i Skrolycka ska bli pappa, vilket han inte är vidare entusiastisk över. Men när han får sin nyfödda dotter i famnen är det som att hans hjärta som börjar slå för första gången, och det tillhör för evigt den lilla fickan som får namnet Klara Fina Gulleborg.

Människans girighet skiljer dock Jans hjärta från dess livgivare. Jans husbonde, Erik i Falla, får ett träd över sig mitt i vintern och då hans svärson Lars Gunnarsson inte har vidare bråttom med att hjälpa honom, insjuknar han i lunginflammation och dör.

För att ytterligare bevisa vilken genombussig person han är, kräver Lars Jan på pengar för marken som Erik gav till honom. Det faller på Klara Gulla att resa till Stockholm för att tjäna ihop pengar till skulden. Hur detta går till för en outbildad torparflicka ensam i en storstad kan väl de flesta räkna ut. Hon skickar pengarna i tid, men kommer inte tillbaka och slutar att höra av sig.

Jan som längtar sig förtvivlad efter Klara Gulla klarar inte längre av verkligheten när han får veta hur hon försörjer sig och skapar sig en egen värld där Klara Gulla är kejsarinna av det fantastiska landet Portugallien och han själv kejsare. Hela bygden får se alla sociala konventioner tippade över ända när torparen börjar kalla sig för kejsare och utan den minsta blygsel beblandar sig med traktens högdjur.

Jans nya sällskapskrets gör honom dock inte dryg, utan han är ännu lika god och mild mot alla. Förutom när folk försöker hävda att han bara är en simpel torpare, förstås. Han får också en sällsam förmåga att förutsäga saker, vilket gör Lars Gunnarsson rejält förskräckt då han får veta att han har till sista söndagen efter midsommar att erkänna att han lät sin svärfar dö.

Lars gör såklart inte det och möter sin död på den utsatta dagen, men detta har lite betydelse för Jan i jämförelse med Klara Gullas hemkomst, som dröjer femton år.  Den som återvänder är dock inte hans rara lilla flicka, utan ett slitet och förhärdat gammalt fnask som lyckats skaffa sig ett anständigt jobb och nu tänker ta med sig föräldrarna till Stockholm.

När Klara Gulla får veta att fadern har blivit galen och skämt ut henne i bygden med sitt prat om kejsarinnan vill hon inte längre ta med honom och rymmer med modern Kattrina. Jan hinner dock ikapp dem vid ångbåten där han kastar sig i vattnet och dör.

Nu blir det Klara Gulla som får vänta sig förtvivlad då de förgäves söker efter Jans kropp. Men det handlar inte om kärlek eller samvetskval, utan att hon är rädd för faderns hämnd om han inte kommer i vigd jord. Klara Gulla har nämligen förlorat förmågan att älska och kan inte förstå sin fars kärlek för henne.

Hon kommer i samtal med Linnart Björnsson, som Jan en gång gjorde en stor tjänst, och får veta att Jan kastade sig i vattnet bara för att frälsa henne från de laster som hon förlorat sig till borta i storstan. Han var inte arg för att hon övergett honom, utan ville in i det sista bara hennes bästa.

Liksom sin far kan inte Klara Gulla hantera sanningen, och  för att göra det hela ännu värre så dör Kattrina kort därefter. På hennes begravning visar det sig dock att de äntligen har hittat Jan som begravs med Kattrina. Återförenad med sin far inser Klara Gulla att han aldrig skulle ha velat henne något ont och att hon behöver inte vara rädd för honom. Nu är det hennes hjärta som väcks till liv igen och hon återfår med sin kärlek till fadern även sin skönhet.

Vad jag gillar med Lagerlöf är att hon skriver med stor omtanke och respekt om de mindre bemedlade och utstötta i samhället; till och med Jan som är helt galen skildras så skickligt att man nästan blir ledsen för att hans fantasier inte är verkliga.

Jag placerar romanen inom romantiken med dess starka fokus på känslor och de övernaturliga sagoelementen. De sistnämnda hanteras särskilt skickligt av Lagerlöf då hon skriver på ett sätt som får en att undra om det verkligen händer eller bara är en produkt av en överaktiv fantasi hos karaktärerna. Mitt favoritexempel är när Jan ska bära Klara Gulla till kyrkan en tidig julmorgon och börjar känna att det är fara å färde:

Vill du läsa hur det går, kan du antingen söka upp den på närmaste bibliotek eller köpa den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo, publicerad 1831 är ett romantiskt drama som utspelas i 1400-talets Paris och i enlighet med genrens föreskrifter fullkomligt dryper av olycklig kärlek, våld, missförstånd, tragik och passion.

Under konungarnas dag och narrfesten i Paris får den stackars författaren Pierre Gringoire se sitt mysteriespel konstant bli avbrutet av en företagsam tiggare, en kardinal med usel tajming, en okulturell flamländsk strumpvävare och en vacker dansande zigenerska.

Övergiven av publiken står Gringoire på aftonen med krossad självkänsla och inga pengar till att betala hyran. I brist på bättre idéer bestämmer han sig för att följa efter den dansade zigenerskan Esmeralda och får till sin förvåning bevittna hur en okänd man tillsammans med Quasimodo, den puckelryggige ringaren i Notre-Dame som valdes till narrpåve tidigare på dagen, försöker röva bort henne. Gringoire rusar till undsättning, men blir knockad och istället är det stadsvakten anförd av den stilige kapten Febus som fritar Esmeralda och fängslar Quasimodo.

Vinglig och rejält stukad lyckas Gringoire efter det förirra sig in på Mirakelgården, tillhåll för stadens alla tjuvar, zigenare och tiggare. I sin egenskap av utomstående skulle han ha blivit hängd för sitt intrång, om inte Esmeralda av medlidande hade gått med på att gifta sig med honom under fyra år.

Gringoire får nu anpassa sig till en ny tillvaro av cirkuskonster och en fru som drar kniv om han kommer i närheten, men det är inte så illa då hennes lilla get är riktigt söt och gosig. ...och jag insåg just hur den meningen kan tolkas, men jag försäkrar att inga getter skadas under romanens gång!

Däremot skadas en hel del människor, och dessvärre beror allt på Esmeralda. Den andre mannen som försökte röva bort henne var nämligen Claude Frollo, Quasimodos fosterfar och ärkedjäken i Notre-Dame. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt sitt ämbete, har Frollo blivit helt vansinnigt förälskad i Esmeralda efter att han sett henne dansa framför katedralen.

Frollo undkom när gendarmerna stoppade kidnappningsförsöket, men Quasimodo som blev infångad blir dömd till att piskas. De som hyllade Quasimodo som narrpåve är nu mer än villiga att hylla hans plåga och skrattar i mjugg när han ber om lite vatten. Överraskande nog stiger Esmeralda upp och ger honom att dricka, vilket dock handlar mer om medlidande än ömma känslor.

Esmeraldas ömma känslor är nämligen reserverade för kapten Febus, som är mest förtjust i sig själv och dessutom redan förlovad. Han ser dock inte det som ett hinder för att unna sig en liten sak vid sidan om och kommer villigt när Esmeralda stämmer träff. Frollo hakar dock på och sätter bokstavligt stopp för passionen genom att hugga ned Febus.

Esmeralda blir anklagad och dömd för dådet och skulle ha hängts om det inte vore för Quasimodo som räddar henne i sista stund och ger henne fristad i kyrkan. Den stackars puckelryggen har nämligen också blivit förälskad i henne efter hennes vänlighet och låter inte ens sin älskade fosterfar röra henne.

Fristaden kan dock upphävas och Esmeralda överlämnas till myndigheterna, så Frollo kokar ihop en plan med Gringoire att hetsa upp stadens tiggare och utstötta till att anfalla katedralen för att rädda henne och därmed hålla Quasimodo upptagen medan de flyr med Esmeralda.

Vad som följer är ett av litteraturens mest tragiska blodbad. Quasimodo som är döv, tror att befriarna är där för att hänga Esmeralda och slänger bjälkar, sten och bly på dem. Han dödar till och med Frollos yngre bror Jehan när denne tar sig upp på katedralen. När sedan stadsvakten kommer för att hämta Esmeralda till galgen blir de kvarvarande kämparna brutalt slaktade.

Planen lyckas dock i att Frollo och Gringoire undkommer med Esmeralda. Gringoire sjappar dessvärre med geten så fort han får chansen och lämnar Esmeralda ensam med den som är ansvarig för all hennes olycka.

Frollo låter Esmeralda välja mellan honom eller galgen. Svaret blir knappast överraskande galgen, på vilket Frollo får nog och överlämnar Esmeralda åt Gudule, en botgörerska som hatar zigenare och mer än gärna ser dansösen hängd.

Om du trodde att historien inte kunde bli värre nu, så tror du fel. Det visar sig nämligen att Esmeralda är det barn som stals från Gudule av zigenarna för femton år sedan. Återförenad med sin dotter försöker Gudule såklart gömma henne för soldaterna som Frollo skickar dit, men ser sin möda förspilld då Esmeralda förråder sig när hon hör sin älskade Febus röst. Han hör henne dock inte och skulle inte heller ha hjälpt henne om han hade gjort det.

Förskonad som man är från verkligheten i nutidens underhållning väntar man sig att att räddningen ska dyka upp i sista stund när det ser som mest illa ut, vilket dock inte händer här. Gudule slår i huvudet och dör, Esmeralda blir hängd och Quasimodo puttar Frollo nedför katedralen. Sedan letar han reda på Esmeraldas kropp och omfamnar den tills han dör av svält. Febus gifter sig, och då ingenting annat sägs antar jag att Gringoire lever lyckligt med geten.

Man kan ställa sig frågan varför man ska läsa en så deprimerande historia, men jag anser det vara värt rycket i hjärteroten då Hugo har ett rent lysande levande språk som kan förmedla de mest läskiga stämningar som då Frollo liknar sin egen hopplösa situation vid en fluga som sitter fast i ett spindelnät:

Har romanen ett budskap jag kan ta till mig, så är det att kärleken är blind och väldigt, väldigt dum, vilket Esmeralda ger det bästa exemplet på när hon ber Febus att inte röra en amulett hon har runt halsen:

Vill du kontrollera detta själv, så rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ivanhoe av Walter Scott

Ivanhoe publicerades 1820 av sir Walter Scott och utspelar sig i England efter det tredje korstågets slut. Om någonting var ruttet i staten Danmark, så kommer England stadig tvåa. Richard Lejonhjärta har blivit tillfångatagen i Österrike på vägen hem från Palestina, hans bror Johan har gripit makten och de normandiska adelsmannen utnyttjar tillfället till att ägna sig åt lite gammalt hederligt feodalt förtryck av saxarna.

Den saxiske ädlingen Wilfred av Ivanhoe har återvänt från korståget, förskjuten av sin far Cedric för att han följde en normand ut i krig. Det hjälpte inte heller direkt att han blev förälskad i lady Rowena, som är bortlovad till Athelstane av Coningsburgh i en förening som Cedric hoppas ska ena det saxiska folket och driva ut normanderna.

Utklädd till pilgrim slår Ivanhoe följe med normandiskt sällskap lett av prior Aymer och tempelherren Brian de Bois-Guilbert som söker skydd hos Cedric för natten. Såklart drabbas hela hushållet av handlingsnödvändig blindhet och känner inte alls igen pilgrimen, inte ens när han upplyser hela salen om att Ivanhoe en gång besegrade den lite väl normandiskt överlägsne Brian de Bois-Guilbert i en tornering som hölls i Palestina. Han är också säker på att så fort Ivanhoe "återvänder" så är han villig att göra om bedriften.

Bois-Guilbert blir självklart rätt så pytt över den fräcka utmaningen, men bestämmer sig för att muntra upp sig med att överfalla den rike juden Isak av York som också spenderar natten hos Cedric. Ivanhoe tänker dock inte låta detta hända och hjälper Isak att fly. Denne blir så tacksam att han lånar Ivanhoe en rustning och häst så att han kan utmana tempelherren på torneringen i Ashby, där även Cedric och Rowena närvarar.

Ivanhoe vinner såklart, men blir svårt sårad och skulle ha dött om det inte hade varit för en mystisk svart riddare som försvinner innan torneringen är slut. Då Cedric inte vill hjälpa sin son faller det på Isak och hans dotter läkekunniga dotter Rebecca.

Prins Johan får samtidigt bud om att Richard har flytt från Österrike och beslutar att med hjälp av Bois-Guilbert, Maurice de Bracy och Reginald Front-de-Boeuf samla en styrka för att möta sin bror i York. De tre riddarna är med på noterna, men gör först en avstickare för att överfalla Cedrics följe eftersom de Bracy vill få äktenskaplig rätt till Rowenas alla tillgångar. Som en bonus ingår Isak, Rebecca och Ivanhoe i paketet då de blev övergivna av männen som skulle eskortera dem till York.

Följet tas till Front-de-Boeufs slott Torquilstone, där Front-de-Boeuf vill pressa pengar ur Isak, de Bracy ett "ja" ur Rowena och Bois-Guilbert horisontalläge ur Rebecca. Narren Wamba och svinaherden Gurth undkommer dock anfallet och stöter i skogen på den ädle rövaren Locksley (oj, vem kan det vara?) och hans glada gossar som naturligtvis vill hjälpa till att rädda saxiska adelsmän från förtryckarna. Av en lycklig slump får de också hjälp av den svarte riddaren som leder anfallet mot slottet.

Normanderna blir besegrade, men Bois-Guilbert flyr och för bort Rebecca till tempelherrarnas högkvarter eftersom det tydligen för honom inte finns någonting mer attraktivt än en kvinna som hotar att begå självmord om han kommer i närheten. Hon är nämligen inte vidare förtjust i mördare som föraktar hennes folk, vanhedrar sina löften och allmänt beter sig drygt. Dessutom har hon utvecklat Florence Nightingale-syndrom i sin omsorg om Ivanhoe, trots att det är strängt förbjudet enligt bådas religioner.

Sedan skiter sig allting kungligt då stormästaren för tempelherrarna får veta att hon är där och bestämmer att hon måste vara en häxa som har lyckats förvrida huvudet på en så god kristen soldat. Lyckas Rebecca inte hitta en kämpe som kan kämpa och vinna mot Bois-Guilbert så kommer hon att brännas på bål.

Naturligtvis faller uppgiften på Ivanhoe som rider hela natten och anländer till platsen för avrättningen uttröttad, men redo att en gång för alla besegra Bois-Guilbert. Han blir dock snuvad på konfekten då tempelherren dör knall fall i första sammandrabbningen eftersom han har "fallit offer för sina egna häftiga lidelser". Om detta rör sig stroke eller akut kåtslag förtäljer inte Scott, men det är ett riktigt antiklimax som med fördel har strukits i alla de filmatiseringar jag har sett.

Sedan slutar dock allt hyfsat lyckligt för de flesta. Den svarte riddaren visar sig såklart vara Richard Lejonhjärta som får pli på sin bror och övertygar Cedric att förlåta Ivanhoe som gifter sig med Rowena. Den ännu lika olyckligt förälskade Rebecca reser med sin far till Spanien i hopp om att där slippa förföljelse.

Romanen tillhör den romantiska genren i det att den är tillbakablickande och fokuserar på starka känslor. Statusen som klassiker anser jag vilar huvudsakligen på den spännande handlingen och de välskrivna och engagerande karaktärerna som efter nära tvåhundra år fortsätter att inspirera till nytolkningar.

Scott behandlar även hyckleriet inom katolska kyrkan och etniska motsättningar. Normanderna förtrycker saxarna, och judarna som lever i ständig skräck för förföljelse från båda dessa grupper har ingen anledning att vara generösa när deras pengar är önskvärda. På så sätt skapas en ond cirkel av hat och fördomar som Rebecca dock bryter genom att vara helt outhärdligt god och perfekt trots allt det hon utsätts för, till och med när hon står färdig att brännas på bål:

Ivanhoe är en av de historier som jag faktiskt tycker gör sig bättre på vita duken. Filmen från 1982 som sänds varje nyårsdag har skalat och gjort en del ändringar i handlingen till det bättre och serien från 1997  har lagt till en intressant konflikt mellan Ivanhoe och Bois-Guilbert samt gett karaktärerna mer djup.

Det var intressant att läsa den ursprungliga förlagan till en hjärtknipande kärlekshistoria som känns som en lika integrerad del av det svenska helgfirandet som Kalle Anka, men då Scotts språk är alldeles för styltigt med för långa beskrivningar för min smak ser jag hellre serien från 1997 än läser boken igen.

Och så en glad nyhet för alla er som tyckte att Ivanhoe skulle ha valt Rebecca, William M. Thackeray skrev en  fortsättning på romanen för att rätta till slutet som kan läsas online. Såvitt jag vet finns ingen svensk version tillgänglig, tyvärr.

Och som vanligt, ett par hjälpsamma länkar om du efter detta känner dig manad till läsande:

LIBRIS

Bokfynd