Hemsöborna av August Strindberg

Hemsöborna av August Strindberg från 1887 börjar med att den mångkunnige Carlsson anländer till Hemsö för att hjälpa familjen Flod med gården. Som en kombination av Arga snickaren, Äntligen Hemma och Lyxfällan får han styr på jordbruket, fixar upp huset och drar in extrapengar genom att hyra ut gästhuset till en tysk professorsfamilj.

Änkan Flod är väldigt tacksam för Carlssons insats, medan sonen Gusten som föredrar att vara ute på sjön och decimera djurlivet med sin bössa inte är lika entusiastisk. Han är dock maktlös inför det faktum att Carlsson faktiskt gör ett bra jobb och kan inget annat göra än att buttert retirera.

Madam Flods tacksamhet till Carlsson övergår snart i varmare känslor. Han är dock förälskad i Ida som är i tjänst hos professorn. Ida är i sin tur inte intresserad av något längre åtagande än en sommarflört och efter ett förödmjukande besök i staden bestämmer sig Carlsson för att ta vad han kan få och friar till änkan.

Madam Flod är såklart överlycklig, även Gusten blir så sur att han vägrar komma på bröllopet. Lyckan får sig dock en rejäl törn då hon nedkommer med ett dödfött barn några månader efter ceremonin.

Då doktorn förkunnar att det inte kommer att bli några fler barn, inser Carlsson att han måste se om sina intressen på andra sätt och övertalar hustrun att skriva testamente till hans fördel.

Den södra regionen börjar dock också göra sina intressen påminda, och Carlsson är oklok nog att utse den unga pigan Clara till detta. Då madam Carlsson bor i samma hus begriper hon snart vad som är på gång och när hon får bekräftelse för sina misstankar blir hon så förtvivlad att hon går ned sig i en isvak. Hon tar sig upp, men kommer hem med ett brustet hjärta och svår lunginflammation. Innan hon går hädan instruerar hon Gusten att bränna testamentet.

Gusten upplyser Carlsson om att det nu är han som är herre över gården och Carlsson kan få vara glad att kalla sig undantagsman. Då han använder en bössa för att understryka sitt argument har Carlsson inget annat val än att vänta till skiftet.

Vädret hindrar dem från att få liket till kyrkogården, men Gusten tappar till slut tålamodet och befaller att de ska försöka ändå genom att alternativt ro och köra kistan över isen. Det hela går dock åt pipan; kistan sjunker ned i djupet och Carlsson och Gusten blir strandsatta på isen.

Gusten inser att de måste snabba sig eftersom han kan höra isen bryta upp bakom dem. Den äldre och korpulente Carlsson kan dock inte hålla ikapp och sackar efter. Gusten tänker inte offra livet för den som tog livet av hans mor och Carlsson blir lämnad åt sitt öde som förebådas av den knakande isbrytningen...

Vid nästa dags draggning kan varken Carlsson eller kistan hittas, så Gusten låter prästen läsa över dem båda och far sedan hem som obestridd herre på gården.

Det är först med den här romanen som jag kan säga att jag fattar "grejen" med Strindberg. Jag läste ju som bekant Röda rummet tidigare och tyckte att den mest bara var tråkig. Här blir jag dock mäkta imponerad av ett otroligt målande och livfullt språk som skapar en skärgårdsmiljö så verklig att jag kan känna lukten av havet och höra skriken från den flygande ohyran som vissa insisterar på att kalla för måsar. 

Min favorit är följande beskrivning av bröllopsdagen för Carlsson och madam Flod:

Man får även ett bra exempel på att det verkligen inte var bättre förr. När Gusten klandrar Carlsson för moderns död inför prästen menar den senare att det inte är så farligt om en karl vill fjolla sig med en ung flicka och att madam Flod överreagerade. 

Hade det varit en konvenansäktenskap från båda sidor hade jag kunnat förstå prästens argument, men nu visste Carlsson hur kär madam Flod var i honom och hade inga betänkligheter mot att utnyttja det. Det var ett fruktansvärt slöseri att hon drog på sig döden för en sådan beräknande knöl, men det är ju dessvärre så vi människor funkar.

Sammanfattar är Hemsöborna en genuint njutbar skärgårdsskildring av hur otroligt dumt människan kan bete sig när det gäller kärlek, kåthet och knusslighet. Vill du forma dig en egen åsikt om detta, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

Clownen Jac av Hjalmar Bergman

 Clownen Jac av Hjalmar Bergman från 1930, börjar med att den unge Benjamin Borck hälsar på sina släktingar Längsälls för att tigga till sig pengar så att han kan åka till Amerika. Under besöket leds samtalet in på Nathan Borck, en släkting som för flera år sedan rymde till den stora kontinenten där han som clownen Jac Tracbac blivit en stjärna av världsklass. Om Benjamin springer på honom kan han ju ta och hälsa från släkten.

Benjamin lovar detta, även om han inte finner det vidare troligt att han kommer att råka sin berömde frände. För att göra det hela ännu underligare smyger husets dotter Sanna till honom ett paket som är adresserat till Nathan.

Väl borta i USA glömmer Benjamin snart hela affären inför sitt mer akuta bekymmer med att hitta ett arbete. Till slut hamnar han i Kalifornien, utblottad och utan annat råd än att försöka locka lite familjekänsla ur Nathan. Med diverse fantasifulla knep lyckas han till slut ta sig förbi den rigorösa säkerheten och får komma in i den berömde clownens allra heligaste.

Vad han finner där är dock inte en stor stjärna som lever livet, utan en djupt neurotisk och olycklig man som i princip tillhör Tracbac-syndikatet som ser honom som en levande spargris. Nathans föredetta fru Siva försöker skydda honom så gott det går, men hon kan inte hjälpa honom mot de demoner som plågar hans sinne.

Hemligheten bakom Jacs succé är nämligen att han använder sin egen skräck i sina föreställningar. Hans lycka blev gjord då hans kollega dog mitt i ett nummer och den hänsynslöse cirkusdirektören utnyttjade hans förtvivlan för att egga publiken. Nathan föraktar massan som skrattade åt en mans död, men även sig själv för att han slagit mynt av det.

Med Benjamin och Sannas paket dök dock en ljuspunkt upp i hans liv. Det visar sig nämligen att han för en herrans massa år sedan hade en liten affär med Lillemor Längsäll och Sanna är hans dotter. Han vill nu att Benjamin skall resa tillbaka till Sverige och hämta Sanna så att han får träffa henne.

Benjamin åker så tillbaka, men tar god tid på sig då han har blivit förälskad i Sannas syster Caroline och Lillemor skjuter på bröllopet eftersom hon inte vill förlora båda sina flickor. Hon är dessutom döende i cancer.

Till slut kommer de iväg, men diverse omständigheter leder till ett riktigt tragiskt missförstånd. Nathan har nämligen glömt bort att Lillemor har en dotter till och tror att det är Sanna Benjamin har gift sig med. På grund av ett försenat tåg får han se Caroline med Benjamin, och tror att det är den starka, vackra flickan som är hans dotter.

När han så får träffa den riktiga Sanna, blir besvikelsen stor på alla plan. Sanna är mager och finnig och alldeles för lik Nathan i sinnet, det vill säga labil, barnslig och paranoid. Återförenad med sin far vill hon se till att hela världen blir medveten om hans storhet, vilket är precis motsatsen till vad han behöver.

Romanen slutar med en hejdundrande fest där Nathan blir skrämd från vettet av fyrverkerierna som Sanna ordnat. Medan hon springer omkring och gör sig till allmänt åtlöje inför gästerna, undrar Siva om Nathan kommer att orka hålla god min och inte såra den känsliga flickan. Nathan menar att det inte kommer att bli några problem, han är ju en clown. Några dagar senare får de meddelandet att Lillemor har dött.

Det här var väl inte en vidare uppmuntrande läsning, men ändå väldigt fängslande eftersom Bergman är otroligt skicklig på skildra psykiskt obalanserade människor och målar en väldigt träffande bild av den amerikanska kändisvärlden, bäst sammanfattad i följande citat som beskriver Sivas teckning av Tracbac-syndikatet:

Detta fick mig att tänka på hur kändisskapet har blivit den mest åtråvärda prestationen i vårt individfixerade samhälle. Visst skulle det vara trevligt att ha en massa pengar och kunna resa över hela världen, men hur värt är det om du ständigt förföljs av media i som dokumenterar allt du gör?

Kanske är det jag som inte är exhibitionist nog för att kunna uppskatta detta scenario, men i vilket fall som helst är jag ypperligt tacksam över att mina dåliga dagar för evigt kommer att gå förlorade för historien.

Vill du läsa romanen själv för att bilda dig en uppfattning om detta, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Röda rummet av August Strindberg

Röda rummet av August Strindberg  från 1879 är känd som den första moderna romanen i Sverige då den banade vägen för nusvenskan, samt retade upp en hel del människor med sin skoningslösa satir av det svenska samhället.

Berättelsen börjar med att idealistiske häradshövdingen Arvid Falk träffar den betydligt mer moraliskt flexible murveln Struve för att beklaga sig över de statliga ämbetsverkens ineffektivitet och förkunna sin intention att istället försörja sig som litteratör. Struve lyssnar artigt och uppmärksamt, och går sedan hem och skriver en artikel efter Arvids vittnesmål. Skandalen är ett faktum, Arvid får avsked och hans borgerligt uppåtsträvande bror Carl Nicolaus blir helt vansinnig.

Vi får sedan följa Arvid när han stapplande försöker bibehålla sina principer i jakt på försörjning i en värld som helt saknar principer. Kamrater i hans strävan är konstnärerna Sellén och Lundell, den unge Rehnhjelm som vill in vid teatern, filosofen Ygberg och bildhuggaren Olle Montanus som också önskar bli filosof. De strålar samman i Röda rummet på Berns salonger och får under romanens gång uppleva både framgång och motgång.

Såklart är det de som önskar hetast som tar mest stryk av motgångarna. Arvid lyckas få sina dikter publicerade och får anställning som skribent. Han finner dock att pressen är mer ute efter sensationella nyheter än att förändra samhället till det bättre för arbetarna. Han super ned sig och får ett sammanbrott, men räddas av den burduse doktor Borg som tar med honom på en kurort och sedan levererar honom tillbaka, fri från all idealism och helt nöjd med att lunka genom vardagen som skollärare.

Rehnhjelm lyckas få anställning vid teatern, men får se sig konstant bli reducerad till småroller av den illvillige direktören. Dessutom visar det sig att hans älskade, den jungfrurliga Agnes, är allt annat än jungfrulig och mest ute efter att se om sina egna intressen. Han ger upp och åker hem igen.

Olle försöker presentera sina tankar om det svenska samhället, men blir konsekvent utbuad då han är mer observant än taktfull. Inför utsikten att få lunka sig igenom dagarna som en hjärndöd arbetare resten av livet, tar han självmord.

Jag skäms nästan för att erkänna att den heliga graal inom svensk litteratur lämnade mig rätt så oberörd. Språket är kvickt, iakttagelserna skarpa och karaktärerna trovärdiga, men allting är ändå helt förbannat tråkigt. Sett till romanens kontext kan jag förstå att den orsakade ett sådant rabalder, särskilt Olle Montanus tal om den så kallade "svenskheten":

 

Med tanke på hur det gick för Katarina Mazetti när hon skrev en krönika i samma anda, undrar jag hur Strindberg hade blivit mottagen idag.

Hursomhelst, även om jag inte tyckte att Röda rummet var en vidare rolig läsning, är jag ändå glad att jag fått det gjort och därmed har ett någorlunda hum om varför den anses så viktig. Vill du kunna säga samma sak, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, uttgiven 1914, börjar med att torparen Jan i Skrolycka ska bli pappa, vilket han inte är vidare entusiastisk över. Men när han får sin nyfödda dotter i famnen är det som att hans hjärta som börjar slå för första gången, och det tillhör för evigt den lilla fickan som får namnet Klara Fina Gulleborg.

Människans girighet skiljer dock Jans hjärta från dess livgivare. Jans husbonde, Erik i Falla, får ett träd över sig mitt i vintern och då hans svärson Lars Gunnarsson inte har vidare bråttom med att hjälpa honom, insjuknar han i lunginflammation och dör.

För att ytterligare bevisa vilken genombussig person han är, kräver Lars Jan på pengar för marken som Erik gav till honom. Det faller på Klara Gulla att resa till Stockholm för att tjäna ihop pengar till skulden. Hur detta går till för en outbildad torparflicka ensam i en storstad kan väl de flesta räkna ut. Hon skickar pengarna i tid, men kommer inte tillbaka och slutar att höra av sig.

Jan som längtar sig förtvivlad efter Klara Gulla klarar inte längre av verkligheten när han får veta hur hon försörjer sig och skapar sig en egen värld där Klara Gulla är kejsarinna av det fantastiska landet Portugallien och han själv kejsare. Hela bygden får se alla sociala konventioner tippade över ända när torparen börjar kalla sig för kejsare och utan den minsta blygsel beblandar sig med traktens högdjur.

Jans nya sällskapskrets gör honom dock inte dryg, utan han är ännu lika god och mild mot alla. Förutom när folk försöker hävda att han bara är en simpel torpare, förstås. Han får också en sällsam förmåga att förutsäga saker, vilket gör Lars Gunnarsson rejält förskräckt då han får veta att han har till sista söndagen efter midsommar att erkänna att han lät sin svärfar dö.

Lars gör såklart inte det och möter sin död på den utsatta dagen, men detta har lite betydelse för Jan i jämförelse med Klara Gullas hemkomst, som dröjer femton år.  Den som återvänder är dock inte hans rara lilla flicka, utan ett slitet och förhärdat gammalt fnask som lyckats skaffa sig ett anständigt jobb och nu tänker ta med sig föräldrarna till Stockholm.

När Klara Gulla får veta att fadern har blivit galen och skämt ut henne i bygden med sitt prat om kejsarinnan vill hon inte längre ta med honom och rymmer med modern Kattrina. Jan hinner dock ikapp dem vid ångbåten där han kastar sig i vattnet och dör.

Nu blir det Klara Gulla som får vänta sig förtvivlad då de förgäves söker efter Jans kropp. Men det handlar inte om kärlek eller samvetskval, utan att hon är rädd för faderns hämnd om han inte kommer i vigd jord. Klara Gulla har nämligen förlorat förmågan att älska och kan inte förstå sin fars kärlek för henne.

Hon kommer i samtal med Linnart Björnsson, som Jan en gång gjorde en stor tjänst, och får veta att Jan kastade sig i vattnet bara för att frälsa henne från de laster som hon förlorat sig till borta i storstan. Han var inte arg för att hon övergett honom, utan ville in i det sista bara hennes bästa.

Liksom sin far kan inte Klara Gulla hantera sanningen, och  för att göra det hela ännu värre så dör Kattrina kort därefter. På hennes begravning visar det sig dock att de äntligen har hittat Jan som begravs med Kattrina. Återförenad med sin far inser Klara Gulla att han aldrig skulle ha velat henne något ont och att hon behöver inte vara rädd för honom. Nu är det hennes hjärta som väcks till liv igen och hon återfår med sin kärlek till fadern även sin skönhet.

Vad jag gillar med Lagerlöf är att hon skriver med stor omtanke och respekt om de mindre bemedlade och utstötta i samhället; till och med Jan som är helt galen skildras så skickligt att man nästan blir ledsen för att hans fantasier inte är verkliga.

Jag placerar romanen inom romantiken med dess starka fokus på känslor och de övernaturliga sagoelementen. De sistnämnda hanteras särskilt skickligt av Lagerlöf då hon skriver på ett sätt som får en att undra om det verkligen händer eller bara är en produkt av en överaktiv fantasi hos karaktärerna. Mitt favoritexempel är när Jan ska bära Klara Gulla till kyrkan en tidig julmorgon och börjar känna att det är fara å färde:

Vill du läsa hur det går, kan du antingen söka upp den på närmaste bibliotek eller köpa den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd