Röda rummet av August Strindberg

Röda rummet av August Strindberg  från 1879 är känd som den första moderna romanen i Sverige då den banade vägen för nusvenskan, samt retade upp en hel del människor med sin skoningslösa satir av det svenska samhället.

Berättelsen börjar med att idealistiske häradshövdingen Arvid Falk träffar den betydligt mer moraliskt flexible murveln Struve för att beklaga sig över de statliga ämbetsverkens ineffektivitet och förkunna sin intention att istället försörja sig som litteratör. Struve lyssnar artigt och uppmärksamt, och går sedan hem och skriver en artikel efter Arvids vittnesmål. Skandalen är ett faktum, Arvid får avsked och hans borgerligt uppåtsträvande bror Carl Nicolaus blir helt vansinnig.

Vi får sedan följa Arvid när han stapplande försöker bibehålla sina principer i jakt på försörjning i en värld som helt saknar principer. Kamrater i hans strävan är konstnärerna Sellén och Lundell, den unge Rehnhjelm som vill in vid teatern, filosofen Ygberg och bildhuggaren Olle Montanus som också önskar bli filosof. De strålar samman i Röda rummet på Berns salonger och får under romanens gång uppleva både framgång och motgång.

Såklart är det de som önskar hetast som tar mest stryk av motgångarna. Arvid lyckas få sina dikter publicerade och får anställning som skribent. Han finner dock att pressen är mer ute efter sensationella nyheter än att förändra samhället till det bättre för arbetarna. Han super ned sig och får ett sammanbrott, men räddas av den burduse doktor Borg som tar med honom på en kurort och sedan levererar honom tillbaka, fri från all idealism och helt nöjd med att lunka genom vardagen som skollärare.

Rehnhjelm lyckas få anställning vid teatern, men får se sig konstant bli reducerad till småroller av den illvillige direktören. Dessutom visar det sig att hans älskade, den jungfrurliga Agnes, är allt annat än jungfrulig och mest ute efter att se om sina egna intressen. Han ger upp och åker hem igen.

Olle försöker presentera sina tankar om det svenska samhället, men blir konsekvent utbuad då han är mer observant än taktfull. Inför utsikten att få lunka sig igenom dagarna som en hjärndöd arbetare resten av livet, tar han självmord.

Jag skäms nästan för att erkänna att den heliga graal inom svensk litteratur lämnade mig rätt så oberörd. Språket är kvickt, iakttagelserna skarpa och karaktärerna trovärdiga, men allting är ändå helt förbannat tråkigt. Sett till romanens kontext kan jag förstå att den orsakade ett sådant rabalder, särskilt Olle Montanus tal om den så kallade "svenskheten":

 

Med tanke på hur det gick för Katarina Mazetti när hon skrev en krönika i samma anda, undrar jag hur Strindberg hade blivit mottagen idag.

Hursomhelst, även om jag inte tyckte att Röda rummet var en vidare rolig läsning, är jag ändå glad att jag fått det gjort och därmed har ett någorlunda hum om varför den anses så viktig. Vill du kunna säga samma sak, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd