Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder av Emily Brontë från 1847 är en romantisk roman som i Sverige först hade titeln Blåst då originaltiteln Wuthering Heights betyder "blåsiga höjder". Ärligt talat tycker jag att de skulle ha behållit Blåst, då det är det gemensamma draget för de flesta karaktärerna. Svindlande höjder fungerar dock också, om man avser svindlande höjder av barnmisshandel, själviskhet och dumhet.

Den blide Mr Lockwood hyr Thrushcross Grange i Yorkshire av den demoniske Heathcliff på Wuthering Heights. Heathcliff är en riktig byronisk bad boy, med undantaget att han inte har ett hjärta av guld under sin buttra exteriör. Faktum är att han inte verkar ha ett hjärta alls, utan bara lever för att plåga sin omgivning. Han gör inte ens ett undantag för sin unga svärdotter Cathy som är änka efter att hans son dött.

Lockwoods hushållerska Nelly berättar för honom att Heathcliffs vresighet kommer sig ur hans begär att hämnas på alla de som stod mellan honom och hans döda barndomskärlek Catherine Earnshaw.

Heathcliff växte upp med Catherine och hennes bror Hindley på Wuthering Heights då deras far hittade honom övergiven på Liverpools gator och tog med honom hem. Mr Earnshaws godhet var dock begränsad då han struntade helt i sina egna barns uppfostran och öppet föredrog Heathcliff framför Hindley. 

När Mr Earnshaw dog grep Hindley tillfället att ge igen för gammal ost och lät Heathcliff arbeta som en tjänare i huset. Heathcliff stod dock ut med detta eftersom han hade Catherine som trogen kamrat, vilket såklart utvecklades till kärlek när han blev äldre.

Catherine älskade också Heathcliff, men beslutade sig ändå för att gifta sig med Edgar Linton på Thrushcross Grange då han både hade pengar och fin uppfostran. Det var också hennes förhoppning att med Edgars ställning kunna hjälpa den oborstade Heathcliff att komma upp sig i livet.

Heathcliff  uppskattade dock inte denna uppoffring och rymde för att inte komma tillbaka förrän efter bröllopet, nu rik och med sätt som en riktig gentleman. Tiden hade dessvärre inte läkt såren och han var fast besluten på att hämnas på alla som gjort honom orätt. Han började med Hindley, som supit ned sig för att döva sorgen efter att hans hustru dött.

Heathcliff köpte inteckningen till Wuthering Heights och såg sedan till att Hindley gick en blöt och brandfarlig död till mötes. Som grädde på moset lät han sedan Hindleys son Hareton bli uppfostrad som en simpel dräng som varken fick lära sig läsa eller skriva.

Med det avklarat gick han vidare till Edgar och förförde hans syster Isabella för att genom äktenskap kunna lägga vantarna på Thrushcross Grange. Detta ledde till ett rejält gräl mellan den gravida Catherine och Edgar, då den senare krävde att Catherine skulle säga upp bekantskapen med Heathcliff. Catherine vägrade såklart och underströk sitt argument med att stänga in sig på sitt rum utan mat i tre dagar och dra på sig en svår hjärnhinneinflammation.

Hon överlevde sjukdomen, men bara så länge att hon kunde föda lilla Cathy efter att hon fått träffa Heathcliff en sista gång. Edgar blev såklart helt förtvivlad, liksom Heathcliff som förmodligen knappt ens märkte att den gravida Isabella rymde från honom.

Heathcliffs hämndbegär mot Edgar dog dock inte Catherine. Han väntade tålmodigt tills Cathy hade växt upp och hans sjuklige son Linton återvänt till Wuthering Heights efter att Isabella dött. Först med list och sedan med våld fick han de unga tu att gifta sig medan Edgar låg döende. Han hade därmed uppnått sitt mål och stod som ägare till både Wuthering Heights och Thrushcross Grange.

Linton blev inte heller långlivad och lämnade sin unga hustru i faderns våld. De enda hon har till sällskap förutom honom är kusinen Hareton och drängen Josef som bäst kan beskrivas som en religiös fanatiker. Hareton är förälskad i Cathy, men hon tål inte hans ouppfostrade beteende och hånar honom när han försöker lära sig att läsa.

Rätt så förståerligt så reser Mr Lockwood därifrån så fort han får chansen. När han återkommer efter åtta månader så har allting förändrats drastiskt. Heathcliff har nämligen dött och den nu glada Cathy tänker gifta sig med Hareton som hon lär att läsa.

Det pratas dock på bydgen att man sett Heathcliffs spöke tillsammans med Catherine ute på heden...

Vad som skall vara så stort med den här romanen är dess skildring av otyglad passion och himlastormande känslor som bröt starkt mot det återhållsamma viktorianska idealet. Då man själv är uppvuxen med att se tragiska exhibitionister bete sig som femåringar och nuppa under täcken i dokusåpor blev jag inte direkt vidare berörd av detta, utan snarare förskräckt över alla exempel på hur man inte ska uppfostra barn. Heathcliff och Catherine är rent ut sagt hemska människor, vilket inte är så konstigt med tanke på hur de växte upp. Man tycker dock inte vidare synd om dem då de inte behandlar sina egna barn bättre.

Nu dör Catherine innan hon ens hinner se Cathy, men det faktum att hon både svälter sig och utsätter sig för sjukdom under sin graviditet säger en hel del om hennes moderskänsla. Heathcliff i sin tur öppet föraktar den sjuklige, gnällige Linton och önskar att Hareton istället var hans son.

Att Linton är på det sättet tycker jag dock inte är konstigt då han först blir bortklemad av sin mor och sedan vettskrämd för sin far som inte gör annat än att gräla på honom. Nu är jag ingen pedagog, men jag har svårt att se hur ett barn som aldrig får vare sig tydliga gränser eller uppmuntran skall kunna utveckla några positiva drag. Hareton däremot tror att Heathcliff bryr sig om honom, vilket ger honom förmågan att älska Cathy.

Trots att Heathcliff har haft det jävligare än Linton kan jag ändå inte känna den minsta sympati med honom då han har tagit alla de förorätter han har lidit som en motivation för att göra hela sin omgivning olycklig. Dåliga barndomar är bara en ursäkt så länge du är ett barn. När du är stor nog att ta ansvar för ditt eget och dina barns liv är du vuxen och kan ställas till svars som sådan, punkt slut.

Det var en underhållande läsning då man ville veta hur det skulle gå, men jag stör mig på småsaker som att man aldrig får veta var Heathcliff fick sina pengar ifrån. Det enda citat jag tyckte sade någonting värt att ta med sig är följande dialog mellan Nelly och Catherine då den senare förklarar varför hon tänker gifta sig med Edgar: 

Uppenbarligen är Nelly den enda med någorlunda förnuft i hela historien, dock inte tillräckligt för att packa sig därifrån. Vill du veta varför hon skulle ha gjort det, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac från 1847 handlar om det kriminella geniet Vautrin som under aliaset fader Carlos Herrera använder den unge Lucien de Rubempré för att komma upp sig i den parisiska societeten.

Planen är att gifta bort Lucien rikt, men problem uppstår då Lucien förälskar sig i Esther van Gobseck, en ökänd kurtisan. Nu är älskarinnor inte direkt ovanliga i de högre kretsarna, men då Esther är judinna och saknar all uppfostran kan Luciens samröre med henne förstöra alla planer.

Vautrin löser det hela genom att sätta Esther i kloster där hon blir både döpt och socialt upptrimmad. När hon sedan slipper ut får hon vackert finna sig i att tillbringa de kommande fyra åren med att sitta instängd i ett hus och inte träffa någon annan än Lucien och tjänstefolket.

Under en av de nattliga motionsrundor som Esther är tillåten får baron de Nucingen syn på henne, och blir helt vansinnigt förälskad. Vautrin inser att de kan ta tillfället i akt att tillskansa sig de ekonomiska medel som krävs för att Lucien skall kunna imponera på den lämpligt rika Clotilde de Grandlieus familj. Esther underkastar sig denna plan då hon vill inget annat än att Lucien skall lyckas.

Som en fet, pilsk fluga lockas Nucingen i fällan och blir sedan i enlighet med Vautrins instruktioner konsekvent pumpad på pengar medan Esther håller honom på sträckbänken. När hon till slut låter honom komma till, tar hon livet av sig. Hennes tajming kunde dock inte ha varit sämre eftersom hon just innan ärver en stor summa pengar av en rik onkel. Hade hon bara varit lite tålmodig skulle hon ha fått tillräckligt med pengar för att själv gifta sig med Lucien.

De sista pengar Esther lurat av Nucingen blir norpade av hennes tjänsteflicka, vilket får det hela att se ut som rånmord. Lucien och Vautrin är de enda tillgängliga misstänkta, och de åker båda prompt i fängelse, alla planer omintetgjorda.

Balzac är en föregångare till den realistiska genren då han syftade att skildra det franska samhället efter revolutionen med särskilt fokus på borgerskapets girighet och utsvävningar. Han nuddar även vid naturalismen när Ester blir sjuk av sitt dygdiga leverne i klostret: 

Det var en intressant läsning, även om Balzacs meningar är lite väl långa och jag är för obekant med historia för att kunna förstå alla referenser. Skildringen av hur pengar styr allting känns dock riktigt aktuellt för dagens samhälle där människor identifierar sig genom sin konsumtion. Jag ser inte ofta på Lyxfällan, men när jag väl gör det blir jag alltid lika bestört över hur en del människor är helt oförmögna att acceptera att levnadsstandard är beroende av ekonomiska förutsättningar, inte vad man "förtjänar".

Handlingsmässigt anser jag att romanen ligger närmare romantiken med en mästerskurk och olycklig kärlek som leder till självmord, vilket jag tycker är otroligt korkat då Lucien är ett riktigt blötdjur. Hade jag varit Esther hade jag snott åt mig Nucingens pengar själv och dragit.

Det fick mig att tänka till lite, har man inte själv gjort en hel del dumt när man varit kär? Svaret är ja, minst sagt. Problemet med Esther är dock att hon baserar hela sitt människovärde på Luciens känslor, vilket jag tror beror på att samtiden dikterade att en ogift judinna som gillar att ha roligt, drar in egna pengar och tar för sig sexuellt är en förkastlig slampa som förtjänar att brinna i helvetet. Hon är en idiot, men det beror till viss del även på tidsandan.

I övrigt erbjuder Balzac väldigt träffande betraktelser av den mänskliga naturen, av vilka denna är min favorit:  

Vill du läsa romanen för att se vad du själv kan få ut av den, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper, publicerad 1826, är en romantisk äventyrsroman som utspelar sig 1757 då det fransk-indianska kriget rasade mellan England och Frankrike på den nordamerikanska kontinenten.

Major Duncan Heyward skall eskortera överste Munros döttrar Cora och Alice till fortet William Henry. På vägen får de sällskap av David Gamut, en psalmsånglärare. Magua, en surmulen mohawkspejare, är guiden som skall leda dem på en genväg till fortet.

Liksom Moses skulle Magua dock ha haft nytta av en GPS, för de kommer vilse. Som tur är stöter de på spejaren Falköga som har sällskap med indianen Chingachook och hans son Uncas, de sista två medlemmarna i mohikanstammen. Falköga upplyser Heyward om att då Magua egentligen är huron (en stam som är lojal mot fransmännen) är han en skithög som fört dem vilse med flit.

Heyward behöver inte mycket övertalning från en fullkomlig främling för att misstro en man utsänd av hans överordnade och skrämmer Magua på flykten. Falköga och mohikanerna leder därefter sällskapet till ett gömställe för att undkomma de andra huronerna som smyger omkring i buskarna. Magua följer dem dock hack i häl och lyckas lägga vantarna på damerna, Gamut och Heyward. Falköga och hans vänner måste fly för att kunna undsätta dem senare.

Det visar sig att Magua faktiskt inte är så brydd om sin stams allians med fransmännen, utan är mer fokuserad på att likt en tjurig tonåring straffa de som han anser har förstört hans liv, vilka är de vita och överste Munro.

Magua blev förvisad från huronerna då han inte hade mycket till ölsinne, vilket han klandrar de vita för eftersom det var de som invigde honom i supandets ädla konst. Han lärde sig dock inte sin läxa och fortsatte att dricka när han anslöt sig till mohawkerna som arbetade för den engelska armén under överste Munro. Översten hade inte heller mycket tålamod för fyllesvin och beordrade att Magua skulle piskas offentligt.

Rappen skrämde Magua på torken, men gjorde honom också heligt förbannad och nu tänker han hämnas på Munro för den förnedrande behandlingen genom att gifta sig med Cora. Denna är såklart inte vidare entusiastisk över förslaget, men som tur är kommer Falköga och mohikanerna tillbaka just som hon står inför valet att se sin syster dö eller välja färg på servetterna.

Magua drivs åter på flykten och sällskapet får äntligen komma fram till Fort William Henry. Situationen där är dock inte direkt bättre då fortet belägras av fransmännen och deras allierade indianstammar. Falköga och mohikanerna skickas att begära förstärkningar.

Heyward tar tillfället i akt att be överste Munro om ynnesten att få gifta sig med hans dotter. Översten blir överlycklig, ända tills han får veta att det är Alice Heyward menar och inte Cora. Uppenbarligen är tanken att någon skulle bli intresserad av hans yngsta dotter för hennes egen skull helt främmande, utan det måste vara så att Heyward har räknat ut att Cora med sina mörka drag har afrikanskt påbrå (hennes mor var mulatt) och det är därför han vill ha Alice som är blondare än Kulla-Gulla?!

Överste Munros paranoia är dock ogrundad, det handlar såklart bara om att Heyward helt enkelt föredrar Alice, även om han inte är helt utan fördomar mot mörkhyade.

Heywards omvärdering av sina rasbiologiska trossatser får dock vänta, eftersom Falköga återvänder i fransk fångenskap med meddelandet att inga förstärkningar finns tillgängliga och att Munro borde omedelbart ge sig.

Den franske härföraren är dock så bussig att han låter engelsmännen lämna fortet med både flagga och vapen i behåll. Kanske hade det varit bättre om han hade tagit dem som krigsfångar, för Magua som deltar i belägringen kan inte hålla sig i skinnet och tar första bästa tillfället att anfalla engelsmännen.

Alice, Cora och David blir återigen fångar. Falköga, mohikanerna, överste Munro och Heyward tar återigen upp jakten som slutar med att Magua äntligen dör, men tyvärr också Cora och Uncas som under äventyret utvecklat ömma känslor för varandra. Romanen slutar med denna rätt så deprimerade ordväxling under de unga tus begravning:

Liksom Ivanhoe tyckte jag att den här romanen var aningen tråkig, vilket förmodligen har att göra med att jag är väldigt förtjust i filmen från 1992 med überhunken Eric Schweig som Uncas och den rent förjävligt begåvade Wes Studi som Magua.

Karaktärerna och de romantiska intressena har ändrats en hel del från boken: Falköga, som spelas av Daniel Day-Lewis, är nu Chingachooks adopterade son och Heyward har blivit reducerad till den typiskt brittiske stele antagonisten som skall kontrastera mot Falkögas amerikanska alfahane i kampen om Coras kärlek. Uncas får istället nöja sig med att tråna efter Alice, vilket trots avsaknaden av scener ändå i slutändan blir en mycket mer intressant kärlekshistoria än den mellan Falköga och Cora.

Filmen har dock skurit bort det som jag tycker är romanens största behållning. Romantiken innefattade förutom historievurm även en vilja att autentiskt skildra andra kulturer, vilket Cooper gör särskilt bra genom att beskriva indianerna som individer samt genom Falköga kritiserar hur de hamnade i kläm i kriget mellan kolonialmakterna:

Vill du själv läsa om detta, rekommenderar jag att du söker upp boken via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, uttgiven 1914, börjar med att torparen Jan i Skrolycka ska bli pappa, vilket han inte är vidare entusiastisk över. Men när han får sin nyfödda dotter i famnen är det som att hans hjärta som börjar slå för första gången, och det tillhör för evigt den lilla fickan som får namnet Klara Fina Gulleborg.

Människans girighet skiljer dock Jans hjärta från dess livgivare. Jans husbonde, Erik i Falla, får ett träd över sig mitt i vintern och då hans svärson Lars Gunnarsson inte har vidare bråttom med att hjälpa honom, insjuknar han i lunginflammation och dör.

För att ytterligare bevisa vilken genombussig person han är, kräver Lars Jan på pengar för marken som Erik gav till honom. Det faller på Klara Gulla att resa till Stockholm för att tjäna ihop pengar till skulden. Hur detta går till för en outbildad torparflicka ensam i en storstad kan väl de flesta räkna ut. Hon skickar pengarna i tid, men kommer inte tillbaka och slutar att höra av sig.

Jan som längtar sig förtvivlad efter Klara Gulla klarar inte längre av verkligheten när han får veta hur hon försörjer sig och skapar sig en egen värld där Klara Gulla är kejsarinna av det fantastiska landet Portugallien och han själv kejsare. Hela bygden får se alla sociala konventioner tippade över ända när torparen börjar kalla sig för kejsare och utan den minsta blygsel beblandar sig med traktens högdjur.

Jans nya sällskapskrets gör honom dock inte dryg, utan han är ännu lika god och mild mot alla. Förutom när folk försöker hävda att han bara är en simpel torpare, förstås. Han får också en sällsam förmåga att förutsäga saker, vilket gör Lars Gunnarsson rejält förskräckt då han får veta att han har till sista söndagen efter midsommar att erkänna att han lät sin svärfar dö.

Lars gör såklart inte det och möter sin död på den utsatta dagen, men detta har lite betydelse för Jan i jämförelse med Klara Gullas hemkomst, som dröjer femton år.  Den som återvänder är dock inte hans rara lilla flicka, utan ett slitet och förhärdat gammalt fnask som lyckats skaffa sig ett anständigt jobb och nu tänker ta med sig föräldrarna till Stockholm.

När Klara Gulla får veta att fadern har blivit galen och skämt ut henne i bygden med sitt prat om kejsarinnan vill hon inte längre ta med honom och rymmer med modern Kattrina. Jan hinner dock ikapp dem vid ångbåten där han kastar sig i vattnet och dör.

Nu blir det Klara Gulla som får vänta sig förtvivlad då de förgäves söker efter Jans kropp. Men det handlar inte om kärlek eller samvetskval, utan att hon är rädd för faderns hämnd om han inte kommer i vigd jord. Klara Gulla har nämligen förlorat förmågan att älska och kan inte förstå sin fars kärlek för henne.

Hon kommer i samtal med Linnart Björnsson, som Jan en gång gjorde en stor tjänst, och får veta att Jan kastade sig i vattnet bara för att frälsa henne från de laster som hon förlorat sig till borta i storstan. Han var inte arg för att hon övergett honom, utan ville in i det sista bara hennes bästa.

Liksom sin far kan inte Klara Gulla hantera sanningen, och  för att göra det hela ännu värre så dör Kattrina kort därefter. På hennes begravning visar det sig dock att de äntligen har hittat Jan som begravs med Kattrina. Återförenad med sin far inser Klara Gulla att han aldrig skulle ha velat henne något ont och att hon behöver inte vara rädd för honom. Nu är det hennes hjärta som väcks till liv igen och hon återfår med sin kärlek till fadern även sin skönhet.

Vad jag gillar med Lagerlöf är att hon skriver med stor omtanke och respekt om de mindre bemedlade och utstötta i samhället; till och med Jan som är helt galen skildras så skickligt att man nästan blir ledsen för att hans fantasier inte är verkliga.

Jag placerar romanen inom romantiken med dess starka fokus på känslor och de övernaturliga sagoelementen. De sistnämnda hanteras särskilt skickligt av Lagerlöf då hon skriver på ett sätt som får en att undra om det verkligen händer eller bara är en produkt av en överaktiv fantasi hos karaktärerna. Mitt favoritexempel är när Jan ska bära Klara Gulla till kyrkan en tidig julmorgon och börjar känna att det är fara å färde:

Vill du läsa hur det går, kan du antingen söka upp den på närmaste bibliotek eller köpa den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo, publicerad 1831 är ett romantiskt drama som utspelas i 1400-talets Paris och i enlighet med genrens föreskrifter fullkomligt dryper av olycklig kärlek, våld, missförstånd, tragik och passion.

Under konungarnas dag och narrfesten i Paris får den stackars författaren Pierre Gringoire se sitt mysteriespel konstant bli avbrutet av en företagsam tiggare, en kardinal med usel tajming, en okulturell flamländsk strumpvävare och en vacker dansande zigenerska.

Övergiven av publiken står Gringoire på aftonen med krossad självkänsla och inga pengar till att betala hyran. I brist på bättre idéer bestämmer han sig för att följa efter den dansade zigenerskan Esmeralda och får till sin förvåning bevittna hur en okänd man tillsammans med Quasimodo, den puckelryggige ringaren i Notre-Dame som valdes till narrpåve tidigare på dagen, försöker röva bort henne. Gringoire rusar till undsättning, men blir knockad och istället är det stadsvakten anförd av den stilige kapten Febus som fritar Esmeralda och fängslar Quasimodo.

Vinglig och rejält stukad lyckas Gringoire efter det förirra sig in på Mirakelgården, tillhåll för stadens alla tjuvar, zigenare och tiggare. I sin egenskap av utomstående skulle han ha blivit hängd för sitt intrång, om inte Esmeralda av medlidande hade gått med på att gifta sig med honom under fyra år.

Gringoire får nu anpassa sig till en ny tillvaro av cirkuskonster och en fru som drar kniv om han kommer i närheten, men det är inte så illa då hennes lilla get är riktigt söt och gosig. ...och jag insåg just hur den meningen kan tolkas, men jag försäkrar att inga getter skadas under romanens gång!

Däremot skadas en hel del människor, och dessvärre beror allt på Esmeralda. Den andre mannen som försökte röva bort henne var nämligen Claude Frollo, Quasimodos fosterfar och ärkedjäken i Notre-Dame. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt sitt ämbete, har Frollo blivit helt vansinnigt förälskad i Esmeralda efter att han sett henne dansa framför katedralen.

Frollo undkom när gendarmerna stoppade kidnappningsförsöket, men Quasimodo som blev infångad blir dömd till att piskas. De som hyllade Quasimodo som narrpåve är nu mer än villiga att hylla hans plåga och skrattar i mjugg när han ber om lite vatten. Överraskande nog stiger Esmeralda upp och ger honom att dricka, vilket dock handlar mer om medlidande än ömma känslor.

Esmeraldas ömma känslor är nämligen reserverade för kapten Febus, som är mest förtjust i sig själv och dessutom redan förlovad. Han ser dock inte det som ett hinder för att unna sig en liten sak vid sidan om och kommer villigt när Esmeralda stämmer träff. Frollo hakar dock på och sätter bokstavligt stopp för passionen genom att hugga ned Febus.

Esmeralda blir anklagad och dömd för dådet och skulle ha hängts om det inte vore för Quasimodo som räddar henne i sista stund och ger henne fristad i kyrkan. Den stackars puckelryggen har nämligen också blivit förälskad i henne efter hennes vänlighet och låter inte ens sin älskade fosterfar röra henne.

Fristaden kan dock upphävas och Esmeralda överlämnas till myndigheterna, så Frollo kokar ihop en plan med Gringoire att hetsa upp stadens tiggare och utstötta till att anfalla katedralen för att rädda henne och därmed hålla Quasimodo upptagen medan de flyr med Esmeralda.

Vad som följer är ett av litteraturens mest tragiska blodbad. Quasimodo som är döv, tror att befriarna är där för att hänga Esmeralda och slänger bjälkar, sten och bly på dem. Han dödar till och med Frollos yngre bror Jehan när denne tar sig upp på katedralen. När sedan stadsvakten kommer för att hämta Esmeralda till galgen blir de kvarvarande kämparna brutalt slaktade.

Planen lyckas dock i att Frollo och Gringoire undkommer med Esmeralda. Gringoire sjappar dessvärre med geten så fort han får chansen och lämnar Esmeralda ensam med den som är ansvarig för all hennes olycka.

Frollo låter Esmeralda välja mellan honom eller galgen. Svaret blir knappast överraskande galgen, på vilket Frollo får nog och överlämnar Esmeralda åt Gudule, en botgörerska som hatar zigenare och mer än gärna ser dansösen hängd.

Om du trodde att historien inte kunde bli värre nu, så tror du fel. Det visar sig nämligen att Esmeralda är det barn som stals från Gudule av zigenarna för femton år sedan. Återförenad med sin dotter försöker Gudule såklart gömma henne för soldaterna som Frollo skickar dit, men ser sin möda förspilld då Esmeralda förråder sig när hon hör sin älskade Febus röst. Han hör henne dock inte och skulle inte heller ha hjälpt henne om han hade gjort det.

Förskonad som man är från verkligheten i nutidens underhållning väntar man sig att att räddningen ska dyka upp i sista stund när det ser som mest illa ut, vilket dock inte händer här. Gudule slår i huvudet och dör, Esmeralda blir hängd och Quasimodo puttar Frollo nedför katedralen. Sedan letar han reda på Esmeraldas kropp och omfamnar den tills han dör av svält. Febus gifter sig, och då ingenting annat sägs antar jag att Gringoire lever lyckligt med geten.

Man kan ställa sig frågan varför man ska läsa en så deprimerande historia, men jag anser det vara värt rycket i hjärteroten då Hugo har ett rent lysande levande språk som kan förmedla de mest läskiga stämningar som då Frollo liknar sin egen hopplösa situation vid en fluga som sitter fast i ett spindelnät:

Har romanen ett budskap jag kan ta till mig, så är det att kärleken är blind och väldigt, väldigt dum, vilket Esmeralda ger det bästa exemplet på när hon ber Febus att inte röra en amulett hon har runt halsen:

Vill du kontrollera detta själv, så rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ivanhoe av Walter Scott

Ivanhoe publicerades 1820 av sir Walter Scott och utspelar sig i England efter det tredje korstågets slut. Om någonting var ruttet i staten Danmark, så kommer England stadig tvåa. Richard Lejonhjärta har blivit tillfångatagen i Österrike på vägen hem från Palestina, hans bror Johan har gripit makten och de normandiska adelsmannen utnyttjar tillfället till att ägna sig åt lite gammalt hederligt feodalt förtryck av saxarna.

Den saxiske ädlingen Wilfred av Ivanhoe har återvänt från korståget, förskjuten av sin far Cedric för att han följde en normand ut i krig. Det hjälpte inte heller direkt att han blev förälskad i lady Rowena, som är bortlovad till Athelstane av Coningsburgh i en förening som Cedric hoppas ska ena det saxiska folket och driva ut normanderna.

Utklädd till pilgrim slår Ivanhoe följe med normandiskt sällskap lett av prior Aymer och tempelherren Brian de Bois-Guilbert som söker skydd hos Cedric för natten. Såklart drabbas hela hushållet av handlingsnödvändig blindhet och känner inte alls igen pilgrimen, inte ens när han upplyser hela salen om att Ivanhoe en gång besegrade den lite väl normandiskt överlägsne Brian de Bois-Guilbert i en tornering som hölls i Palestina. Han är också säker på att så fort Ivanhoe "återvänder" så är han villig att göra om bedriften.

Bois-Guilbert blir självklart rätt så pytt över den fräcka utmaningen, men bestämmer sig för att muntra upp sig med att överfalla den rike juden Isak av York som också spenderar natten hos Cedric. Ivanhoe tänker dock inte låta detta hända och hjälper Isak att fly. Denne blir så tacksam att han lånar Ivanhoe en rustning och häst så att han kan utmana tempelherren på torneringen i Ashby, där även Cedric och Rowena närvarar.

Ivanhoe vinner såklart, men blir svårt sårad och skulle ha dött om det inte hade varit för en mystisk svart riddare som försvinner innan torneringen är slut. Då Cedric inte vill hjälpa sin son faller det på Isak och hans dotter läkekunniga dotter Rebecca.

Prins Johan får samtidigt bud om att Richard har flytt från Österrike och beslutar att med hjälp av Bois-Guilbert, Maurice de Bracy och Reginald Front-de-Boeuf samla en styrka för att möta sin bror i York. De tre riddarna är med på noterna, men gör först en avstickare för att överfalla Cedrics följe eftersom de Bracy vill få äktenskaplig rätt till Rowenas alla tillgångar. Som en bonus ingår Isak, Rebecca och Ivanhoe i paketet då de blev övergivna av männen som skulle eskortera dem till York.

Följet tas till Front-de-Boeufs slott Torquilstone, där Front-de-Boeuf vill pressa pengar ur Isak, de Bracy ett "ja" ur Rowena och Bois-Guilbert horisontalläge ur Rebecca. Narren Wamba och svinaherden Gurth undkommer dock anfallet och stöter i skogen på den ädle rövaren Locksley (oj, vem kan det vara?) och hans glada gossar som naturligtvis vill hjälpa till att rädda saxiska adelsmän från förtryckarna. Av en lycklig slump får de också hjälp av den svarte riddaren som leder anfallet mot slottet.

Normanderna blir besegrade, men Bois-Guilbert flyr och för bort Rebecca till tempelherrarnas högkvarter eftersom det tydligen för honom inte finns någonting mer attraktivt än en kvinna som hotar att begå självmord om han kommer i närheten. Hon är nämligen inte vidare förtjust i mördare som föraktar hennes folk, vanhedrar sina löften och allmänt beter sig drygt. Dessutom har hon utvecklat Florence Nightingale-syndrom i sin omsorg om Ivanhoe, trots att det är strängt förbjudet enligt bådas religioner.

Sedan skiter sig allting kungligt då stormästaren för tempelherrarna får veta att hon är där och bestämmer att hon måste vara en häxa som har lyckats förvrida huvudet på en så god kristen soldat. Lyckas Rebecca inte hitta en kämpe som kan kämpa och vinna mot Bois-Guilbert så kommer hon att brännas på bål.

Naturligtvis faller uppgiften på Ivanhoe som rider hela natten och anländer till platsen för avrättningen uttröttad, men redo att en gång för alla besegra Bois-Guilbert. Han blir dock snuvad på konfekten då tempelherren dör knall fall i första sammandrabbningen eftersom han har "fallit offer för sina egna häftiga lidelser". Om detta rör sig stroke eller akut kåtslag förtäljer inte Scott, men det är ett riktigt antiklimax som med fördel har strukits i alla de filmatiseringar jag har sett.

Sedan slutar dock allt hyfsat lyckligt för de flesta. Den svarte riddaren visar sig såklart vara Richard Lejonhjärta som får pli på sin bror och övertygar Cedric att förlåta Ivanhoe som gifter sig med Rowena. Den ännu lika olyckligt förälskade Rebecca reser med sin far till Spanien i hopp om att där slippa förföljelse.

Romanen tillhör den romantiska genren i det att den är tillbakablickande och fokuserar på starka känslor. Statusen som klassiker anser jag vilar huvudsakligen på den spännande handlingen och de välskrivna och engagerande karaktärerna som efter nära tvåhundra år fortsätter att inspirera till nytolkningar.

Scott behandlar även hyckleriet inom katolska kyrkan och etniska motsättningar. Normanderna förtrycker saxarna, och judarna som lever i ständig skräck för förföljelse från båda dessa grupper har ingen anledning att vara generösa när deras pengar är önskvärda. På så sätt skapas en ond cirkel av hat och fördomar som Rebecca dock bryter genom att vara helt outhärdligt god och perfekt trots allt det hon utsätts för, till och med när hon står färdig att brännas på bål:

Ivanhoe är en av de historier som jag faktiskt tycker gör sig bättre på vita duken. Filmen från 1982 som sänds varje nyårsdag har skalat och gjort en del ändringar i handlingen till det bättre och serien från 1997  har lagt till en intressant konflikt mellan Ivanhoe och Bois-Guilbert samt gett karaktärerna mer djup.

Det var intressant att läsa den ursprungliga förlagan till en hjärtknipande kärlekshistoria som känns som en lika integrerad del av det svenska helgfirandet som Kalle Anka, men då Scotts språk är alldeles för styltigt med för långa beskrivningar för min smak ser jag hellre serien från 1997 än läser boken igen.

Och så en glad nyhet för alla er som tyckte att Ivanhoe skulle ha valt Rebecca, William M. Thackeray skrev en  fortsättning på romanen för att rätta till slutet som kan läsas online. Såvitt jag vet finns ingen svensk version tillgänglig, tyvärr.

Och som vanligt, ett par hjälpsamma länkar om du efter detta känner dig manad till läsande:

LIBRIS

Bokfynd