Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder av Emily Brontë från 1847 är en romantisk roman som i Sverige först hade titeln Blåst då originaltiteln Wuthering Heights betyder "blåsiga höjder". Ärligt talat tycker jag att de skulle ha behållit Blåst, då det är det gemensamma draget för de flesta karaktärerna. Svindlande höjder fungerar dock också, om man avser svindlande höjder av barnmisshandel, själviskhet och dumhet.

Den blide Mr Lockwood hyr Thrushcross Grange i Yorkshire av den demoniske Heathcliff på Wuthering Heights. Heathcliff är en riktig byronisk bad boy, med undantaget att han inte har ett hjärta av guld under sin buttra exteriör. Faktum är att han inte verkar ha ett hjärta alls, utan bara lever för att plåga sin omgivning. Han gör inte ens ett undantag för sin unga svärdotter Cathy som är änka efter att hans son dött.

Lockwoods hushållerska Nelly berättar för honom att Heathcliffs vresighet kommer sig ur hans begär att hämnas på alla de som stod mellan honom och hans döda barndomskärlek Catherine Earnshaw.

Heathcliff växte upp med Catherine och hennes bror Hindley på Wuthering Heights då deras far hittade honom övergiven på Liverpools gator och tog med honom hem. Mr Earnshaws godhet var dock begränsad då han struntade helt i sina egna barns uppfostran och öppet föredrog Heathcliff framför Hindley. 

När Mr Earnshaw dog grep Hindley tillfället att ge igen för gammal ost och lät Heathcliff arbeta som en tjänare i huset. Heathcliff stod dock ut med detta eftersom han hade Catherine som trogen kamrat, vilket såklart utvecklades till kärlek när han blev äldre.

Catherine älskade också Heathcliff, men beslutade sig ändå för att gifta sig med Edgar Linton på Thrushcross Grange då han både hade pengar och fin uppfostran. Det var också hennes förhoppning att med Edgars ställning kunna hjälpa den oborstade Heathcliff att komma upp sig i livet.

Heathcliff  uppskattade dock inte denna uppoffring och rymde för att inte komma tillbaka förrän efter bröllopet, nu rik och med sätt som en riktig gentleman. Tiden hade dessvärre inte läkt såren och han var fast besluten på att hämnas på alla som gjort honom orätt. Han började med Hindley, som supit ned sig för att döva sorgen efter att hans hustru dött.

Heathcliff köpte inteckningen till Wuthering Heights och såg sedan till att Hindley gick en blöt och brandfarlig död till mötes. Som grädde på moset lät han sedan Hindleys son Hareton bli uppfostrad som en simpel dräng som varken fick lära sig läsa eller skriva.

Med det avklarat gick han vidare till Edgar och förförde hans syster Isabella för att genom äktenskap kunna lägga vantarna på Thrushcross Grange. Detta ledde till ett rejält gräl mellan den gravida Catherine och Edgar, då den senare krävde att Catherine skulle säga upp bekantskapen med Heathcliff. Catherine vägrade såklart och underströk sitt argument med att stänga in sig på sitt rum utan mat i tre dagar och dra på sig en svår hjärnhinneinflammation.

Hon överlevde sjukdomen, men bara så länge att hon kunde föda lilla Cathy efter att hon fått träffa Heathcliff en sista gång. Edgar blev såklart helt förtvivlad, liksom Heathcliff som förmodligen knappt ens märkte att den gravida Isabella rymde från honom.

Heathcliffs hämndbegär mot Edgar dog dock inte Catherine. Han väntade tålmodigt tills Cathy hade växt upp och hans sjuklige son Linton återvänt till Wuthering Heights efter att Isabella dött. Först med list och sedan med våld fick han de unga tu att gifta sig medan Edgar låg döende. Han hade därmed uppnått sitt mål och stod som ägare till både Wuthering Heights och Thrushcross Grange.

Linton blev inte heller långlivad och lämnade sin unga hustru i faderns våld. De enda hon har till sällskap förutom honom är kusinen Hareton och drängen Josef som bäst kan beskrivas som en religiös fanatiker. Hareton är förälskad i Cathy, men hon tål inte hans ouppfostrade beteende och hånar honom när han försöker lära sig att läsa.

Rätt så förståerligt så reser Mr Lockwood därifrån så fort han får chansen. När han återkommer efter åtta månader så har allting förändrats drastiskt. Heathcliff har nämligen dött och den nu glada Cathy tänker gifta sig med Hareton som hon lär att läsa.

Det pratas dock på bydgen att man sett Heathcliffs spöke tillsammans med Catherine ute på heden...

Vad som skall vara så stort med den här romanen är dess skildring av otyglad passion och himlastormande känslor som bröt starkt mot det återhållsamma viktorianska idealet. Då man själv är uppvuxen med att se tragiska exhibitionister bete sig som femåringar och nuppa under täcken i dokusåpor blev jag inte direkt vidare berörd av detta, utan snarare förskräckt över alla exempel på hur man inte ska uppfostra barn. Heathcliff och Catherine är rent ut sagt hemska människor, vilket inte är så konstigt med tanke på hur de växte upp. Man tycker dock inte vidare synd om dem då de inte behandlar sina egna barn bättre.

Nu dör Catherine innan hon ens hinner se Cathy, men det faktum att hon både svälter sig och utsätter sig för sjukdom under sin graviditet säger en hel del om hennes moderskänsla. Heathcliff i sin tur öppet föraktar den sjuklige, gnällige Linton och önskar att Hareton istället var hans son.

Att Linton är på det sättet tycker jag dock inte är konstigt då han först blir bortklemad av sin mor och sedan vettskrämd för sin far som inte gör annat än att gräla på honom. Nu är jag ingen pedagog, men jag har svårt att se hur ett barn som aldrig får vare sig tydliga gränser eller uppmuntran skall kunna utveckla några positiva drag. Hareton däremot tror att Heathcliff bryr sig om honom, vilket ger honom förmågan att älska Cathy.

Trots att Heathcliff har haft det jävligare än Linton kan jag ändå inte känna den minsta sympati med honom då han har tagit alla de förorätter han har lidit som en motivation för att göra hela sin omgivning olycklig. Dåliga barndomar är bara en ursäkt så länge du är ett barn. När du är stor nog att ta ansvar för ditt eget och dina barns liv är du vuxen och kan ställas till svars som sådan, punkt slut.

Det var en underhållande läsning då man ville veta hur det skulle gå, men jag stör mig på småsaker som att man aldrig får veta var Heathcliff fick sina pengar ifrån. Det enda citat jag tyckte sade någonting värt att ta med sig är följande dialog mellan Nelly och Catherine då den senare förklarar varför hon tänker gifta sig med Edgar: 

Uppenbarligen är Nelly den enda med någorlunda förnuft i hela historien, dock inte tillräckligt för att packa sig därifrån. Vill du veta varför hon skulle ha gjort det, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd