Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg
fredag 19 april 2013
En underbar torsdag av John Steinbeck
En underbar torsdag av John Steinbeck från 1954 handlar om marinzoologen Doktorn som kommer tillbaka till Cannery Row i Monterey, Kalifornien efter att ha tjänstgjort i andra världskriget. Västra biologiska institutet där han har arbetat är helt förfallet, men han försöker hålla modet uppe och föresätter sig att åter bygga upp sin rörelse med att samla och konservera havsvarelser som han säljer till universitet.
Saker och ting är dock inte längre desamma. Förut har Doktorn levat ett bekymmerslöst liv, fyllt av arbete och ett litet skjut då och då. Nu finner han dock att det inte längre räcker; han känner sig rent av lealös och ensam. Han försöker avhjälpa problemet med att skriva en avhandling om bläckfiskar, vilket dock inte går vidare bra. Han kör fast och övertygar sig om att han inte har rätt instrument.
Mack och hans lösdrivarvänner som bor på hotell Lusasken inser att Doktorns problem är större än avsaknad av de rätta verktygen. De har dessutom sina egna bekymmer, då den hänsynslöse Josef och Maria Rivas har köpt affärsrörelsen till vilken Lusasken hör. Än så länge är Josef och Maria ovetande om detta, men då ingen hyra betalas är Mack och company livrädda för att bli utslängda.
De kommer så på tanken att anordna ett lotteri där de ska se till att Doktorn vinner Lusasken. Bordellmamman Fauna ställer också upp med att para ihop Doktorn med det nyanlända fnasket Suzy, som inte har de rätta förutsättningarna för yrket då hon är för sentimental och har för stora bröst (!).
Det första mötet mellan Doktorn och Suzy går dock inte vidare bra då hon tappar humöret och kallar honom för ett förvuxet barn som slösar bort sitt liv på en avhandling som aldrig kommer att bli skriven. Som i den sliskigaste romantiska komedi är detta starten på ljuv musik mellan de tu, men det blir ju ingen bra historia om allt går felfritt.
På maskeraden som anordnas i samband med lotteriet, lurar Fauna Suzy att klä ut sig brud och låter henne ingå i Doktorns vinst av Lusasken. När Doktorn begriper vad som är på färde blir han först arg, vilket generar Suzy så att hon springer därifrån.
Vad gäller Lusasken så förklarar Doktorn för Mack att han och de andra hyresgästerna faktiskt äger egendomen och inte behöver oroa sig för Josef och Maria. Lee Chong som ägde hotellet förut skrev nämligen över det på dem och betalade in skatten flera år i förväg.
Suzy lämnar bordellen, tar jobb på stans restaurang och flyttar in i en övergiven ångpanna. Med det hederliga arbetet och egna rummet börjar hennes självrespekt att växa och hon gör sig snabbt oumbärlig på jobbet. Nu börjar också hon och Doktorn att kunna umgås utan risk för möblemanget. Luffaren Hazel beslutar sig dock för att se till att ingenting mer går fel och bryter Doktorns arm så att han blir tvungen att ta med sig Suzy när han skall åka till springfloden i La Jolla för att samla material till sin avhandling.
John Steinbecks författarskap beskrivs i mina böcker om litteraturhistoria som naturalistiskt med fokus på arbetarklassen och samhällets utstötta som prostituerade och lösdrivare. Det här var väl en trevlig historia, men vidare berörd eller intresserad blev jag verkligen inte. Jag skall försöka läsa Vredens druvor vid senare tillfälle och se om den är något bättre.
Det enda citat som sade mig någonting är följande om hur människor kan använda någonting så oskyldigt som sport som ursäkt för att skapa de bittraste fejder:
Vill du se om du kan få ut mer av romanen än jag gjorde, kan du söka upp den via följande länkar:
LIBRIS
Bokfynd
Etiketter:
john steinbeck,
modernism,
naturalism,
realism,
USA
söndag 27 januari 2013
Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
Och solen har sin gång av Ernest Hemingway från 1926 handlar om Jake Barnes, en amerikansk journalist bosatt i Paris. Jakes stora sorg här i livet är han inte vara tillsammans med sin älskade Brett Ashley då han är impotent efter en krigsskada.
För att kompensera för detta fruktansvärda handikapp står Jake troget vid Bretts sida när hon förlovar sig med en annan och ligger runt av hjärtans lust, senast med hans vän Robert Cohn. Cohn missar dock att det bara rörde sig om ett engångsligg och hänger på när Brett åker till Pamplona med sin fästman Mike för att se på tjurfäktningarna med Jake och vännen Bill.
Mike är lagom förtjust i buksvågern prompt ska äta middag med dem och mobbar honom brutalt med diverse antisemitiska skällsord medan de alla super som svin. Cohn tolererar detta och gruppens växande irritation, tills han får veta att Brett blivit kär i en nittonårig tjurfäktare som Jake presenterat henne för. Han får ett psykbryt och spöar upp både Jake och tjurfäktaren innan han slinker iväg med svansen mellan benen.
Bretts rymmer med Romero, vilket kostar Jake hans goda rykte hos spanjorerna. Han ställer dock ännu lika troget upp när hon blir övergiven utan pengar på ett hotell. Romero ville nämligen att de skulle ingå äktenskapens helgd och att hon skulle låta sitt bobbade hår växa ut som en anständig kvinna. Jake ger henne pengar så att hon kan gå tillbaka till Mike och det hela slutar med att de delar en taxi där Brett suckar att de skulle ha blivit så lyckliga tillsammans.
Jag tvivlar starkt på detta. Först och främst så är det uppenbart att de alla har grava alkoholproblem; det sups så mycket att jag får ont i levern bara av att läsa. Brett tycks dessutom ha betydligt större problem än att Jake inte kan få upp den. Jag vill inte fördöma en kvinna för att hon vill ha kravlöst sex, men att hon öppet bedrar sin fästman som verkligen blir sårad tycker jag är fruktansvärt egoistiskt.
Brett är dock medveten om detta och uttrycker ett starkt förakt för sig själv, vilket får mig att tänka att kanske ville Hemingway visa att det inte var så lätt för de moderna kvinnorna på 1920-talet att bryta mot den sexualmoraliska traditionen. Vi har ju samma problem än idag.
I övrigt syftar romanen till att skildra den "förlorade generationen" som kom tillbaka efter första världskrigets fasor och skulle återanpassa sig till vardagen, med blandade resultat. Skildringen av de självupptagna, trasiga människorna som saknar mening i tillvaron får mig att tänka på dagens sönderstressade, överinformerade åttiotalister som försöker hanka sig fram i en värld präglad av arbetslöshet och ekonomiska kriser samtidigt som ditt människovärde bestäms av dina prestationer och din konsumtion.
Detta var den bästa moderna romanen jag hittills läst då jag verkligen gillar Hemingways isbergsprosa som tvingar en att fundera både en och två gånger över karaktärerna och deras handlingar. Han behärskar även mästerligt karatefyllans ångestdrypande samspel och konfrontationer:
Vill du köpa eller låna boken, kan du hitta det billigaste priset eller se om den finns på ditt bibliotek på följande länkar:
LIBRIS
Bokfynd
lördag 8 december 2012
Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper
Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper, publicerad 1826, är en romantisk äventyrsroman som utspelar sig 1757 då det fransk-indianska kriget rasade mellan England och Frankrike på den nordamerikanska kontinenten.
Major Duncan Heyward skall eskortera överste Munros döttrar Cora och Alice till fortet William Henry. På vägen får de sällskap av David Gamut, en psalmsånglärare. Magua, en surmulen mohawkspejare, är guiden som skall leda dem på en genväg till fortet.
Liksom Moses skulle Magua dock ha haft nytta av en GPS, för de kommer vilse. Som tur är stöter de på spejaren Falköga som har sällskap med indianen Chingachook och hans son Uncas, de sista två medlemmarna i mohikanstammen. Falköga upplyser Heyward om att då Magua egentligen är huron (en stam som är lojal mot fransmännen) är han en skithög som fört dem vilse med flit.
Heyward behöver inte mycket övertalning från en fullkomlig främling för att misstro en man utsänd av hans överordnade och skrämmer Magua på flykten. Falköga och mohikanerna leder därefter sällskapet till ett gömställe för att undkomma de andra huronerna som smyger omkring i buskarna. Magua följer dem dock hack i häl och lyckas lägga vantarna på damerna, Gamut och Heyward. Falköga och hans vänner måste fly för att kunna undsätta dem senare.
Det visar sig att Magua faktiskt inte är så brydd om sin stams allians med fransmännen, utan är mer fokuserad på att likt en tjurig tonåring straffa de som han anser har förstört hans liv, vilka är de vita och överste Munro.
Magua blev förvisad från huronerna då han inte hade mycket till ölsinne, vilket han klandrar de vita för eftersom det var de som invigde honom i supandets ädla konst. Han lärde sig dock inte sin läxa och fortsatte att dricka när han anslöt sig till mohawkerna som arbetade för den engelska armén under överste Munro. Översten hade inte heller mycket tålamod för fyllesvin och beordrade att Magua skulle piskas offentligt.
Rappen skrämde Magua på torken, men gjorde honom också heligt förbannad och nu tänker han hämnas på Munro för den förnedrande behandlingen genom att gifta sig med Cora. Denna är såklart inte vidare entusiastisk över förslaget, men som tur är kommer Falköga och mohikanerna tillbaka just som hon står inför valet att se sin syster dö eller välja färg på servetterna.
Magua drivs åter på flykten och sällskapet får äntligen komma fram till Fort William Henry. Situationen där är dock inte direkt bättre då fortet belägras av fransmännen och deras allierade indianstammar. Falköga och mohikanerna skickas att begära förstärkningar.
Heyward tar tillfället i akt att be överste Munro om ynnesten att få gifta sig med hans dotter. Översten blir överlycklig, ända tills han får veta att det är Alice Heyward menar och inte Cora. Uppenbarligen är tanken att någon skulle bli intresserad av hans yngsta dotter för hennes egen skull helt främmande, utan det måste vara så att Heyward har räknat ut att Cora med sina mörka drag har afrikanskt påbrå (hennes mor var mulatt) och det är därför han vill ha Alice som är blondare än Kulla-Gulla?!
Överste Munros paranoia är dock ogrundad, det handlar såklart bara om att Heyward helt enkelt föredrar Alice, även om han inte är helt utan fördomar mot mörkhyade.
Heywards omvärdering av sina rasbiologiska trossatser får dock vänta, eftersom Falköga återvänder i fransk fångenskap med meddelandet att inga förstärkningar finns tillgängliga och att Munro borde omedelbart ge sig.
Den franske härföraren är dock så bussig att han låter engelsmännen lämna fortet med både flagga och vapen i behåll. Kanske hade det varit bättre om han hade tagit dem som krigsfångar, för Magua som deltar i belägringen kan inte hålla sig i skinnet och tar första bästa tillfället att anfalla engelsmännen.
Alice, Cora och David blir återigen fångar. Falköga, mohikanerna, överste Munro och Heyward tar återigen upp jakten som slutar med att Magua äntligen dör, men tyvärr också Cora och Uncas som under äventyret utvecklat ömma känslor för varandra. Romanen slutar med denna rätt så deprimerade ordväxling under de unga tus begravning:
Liksom Ivanhoe tyckte jag att den här romanen var aningen tråkig, vilket förmodligen har att göra med att jag är väldigt förtjust i filmen från 1992 med überhunken Eric Schweig som Uncas och den rent förjävligt begåvade Wes Studi som Magua.
Karaktärerna och de romantiska intressena har ändrats en hel del från boken: Falköga, som spelas av Daniel Day-Lewis, är nu Chingachooks adopterade son och Heyward har blivit reducerad till den typiskt brittiske stele antagonisten som skall kontrastera mot Falkögas amerikanska alfahane i kampen om Coras kärlek. Uncas får istället nöja sig med att tråna efter Alice, vilket trots avsaknaden av scener ändå i slutändan blir en mycket mer intressant kärlekshistoria än den mellan Falköga och Cora.
Filmen har dock skurit bort det som jag tycker är romanens största behållning. Romantiken innefattade förutom historievurm även en vilja att autentiskt skildra andra kulturer, vilket Cooper gör särskilt bra genom att beskriva indianerna som individer samt genom Falköga kritiserar hur de hamnade i kläm i kriget mellan kolonialmakterna:
Vill du själv läsa om detta, rekommenderar jag att du söker upp boken via följande länkar:
LIBRIS
Bokfynd
tisdag 16 oktober 2012
Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain
Boken inleds med:
Förutom att ha humor var Mark Twain en riktigt lögnaktig farbror, då Huckleberry Finns äventyr från 1884 fullkomligt svämmar över av samhällskritik, moralprövningar och obekväma sanningar om den mänskliga naturen. Vad som är så fantastiskt med Mark Twain är att han lyckas förklä dessa rätt så torra ämnen till ett hejdundrande äventyr som har gett romanen status som en sann klassiker i den amerikanska litteraturen.
Den trettonårige Huckleberry Finn är ett halvförvildat sydstatsslödder som efter att ha hittat en guldskatt tillsammans med Tom Sawyer (Tom Sawyers äventyr) har blivit adopterad av en vänlig äldre dam som har gett sig tusan på att förstöra hans liv genom att kräva att han går i skolan, beter sig som folk och sluta röka.
Det är jobbigt för Huck, men då Tom Sawyer ser till att han får göra ett skurkstreck då och då börjar han allt mer anpassa sig till det civiliserade livet. Allt blir dock förstört när Huckleberry senior dyker upp, fast besluten att lägga vantarna på sonens förmögenhet och omvandla den till promille i blodomloppet.
Då Pap även fruktar att skolgång och bordsskick kan höja hans avkommas självkänsla, kidnappar han Huck och återbördar honom till sin naturliga miljö av arbetsskygg fattigdom, undermålig kroppshygien och barnmisshandel. Eftersom socialen inte finns tillgänglig bestämmer sig Huck för att återta vårdnaden om sig själv. Med hjälp av en otursam gris iscensätter han sin egen död och flyr ut på Mississippi-floden.
Han landstiger på en ö som ska bli hans nya tillhåll, där han stöter på slaven Jim som har rymt för att inte bli såld. Lymmel som han är och obrydd om anständigt beteende, svär Huck på att inte skvallra på Jim och de ger sig iväg ut på floden där de får uppleva en hel del äventyr och strapatser.
Romanen har kallats både för realistisk, pikaresk, satir och bildningsroman. Detta kommer sig av att Twain är väldigt ogenerad i att skildra vardagen för mindre bemedlade och använder sig av en stor portion humor då han blottlägger och driver med alla de saker som var fel med samhället han levde i. Kritiken av det amerikanska slaveriet är bokens centrala ämne då Huck under färden inser att Jim trots sin status som slav faktiskt är en människa och det är fel att hålla honom fången. Han ställs dock inför ett svårt val då att hjälpa en förrymd slav är lika med stöld, vilket han också har fått lära sig är fel. I följande stycke har han i ett anfall av dåligt samvete skrivit ett brev till Jims ägare:
Nu när alla människors lika värde inte längre är en revolutionerade insikt har romanen ändå aktualitet då den handlar om att ha modet att stå upp för det du känner är rätt trots att omgivningen säger någonting annat. Faller inte den lärdomen i smaken så erbjuder Twain en mängd andra, varav min favorit är denna lilla passage om hur en lynchmobb fungerar:
Detta är för mig en perfekt beskrivning av mentaliteten bakom dagens lynchningar som tagit sin form i det anonyma näthatet. Det finns i sanning inget större mod än när du inte behöver möta den du attackerar öga mot öga.
Så småningom blir dock Jim infångad efter att ha blivit förrådd av två bedragare han och Huck fått på halsen. Ödet vill sig dock så att de som fångat Jim är släktingar till Tom Sawyer som väntar honom för besök och misstar Huck för honom. Såklart dyker snart den riktige Tom upp, men han är inte vidare stött över saken och vill mer än gärna fortsätta med bedrägeriet för att kunna hjälpa Jim att fly.
Tom har läst en hel del böcker om hur fängelseflykter ska gå till, och menar att naturligtvis måste Jims rymning konstrueras på samma sätt. Detta innefattar bland annat att driva Toms moster till vansinne över husinventariet när de skall stjäla värdelös rekvisita och att fylla skjulet där Jim hålls fången med ormar, spindlar och råttor för att skapa rätt atmosfär. När de till slut har gått igenom alla onödiga ritualer och lyckas få ut Jim, visar det sig att det inte ens behövdes eftersom han redan hade blivit frigiven i sin ägares testamente. Tom sade ingenting eftersom det inte skulle ha blivit något äventyr annars.
Av alla karaktärer är Tom den som jag tycker sämst om efter Pap. Grabben är ju som en psykotisk Anne på Grönkulla, efter en vecka med honom skulle Emils föräldrar ha gråtit av tacksamhet för sin son! Twain låter dock Tom bli skjuten i benet i den slutgiltiga flykten, vilket tillfredsställer mitt behov av att handlingar ska ha konsekvenser. Jag tycker bara att kulan kunde ha hamnat lite högre upp och gett upphov till permanenta ischias-smärtor.
Mina problem med Tom åsido är det här en mycket läsvärd bok för att den säger en hel del kloka saker som går att applicera på dagens samhälle, vilket är kännetecknet för en sann klassiker. Vill du inte läsa den för att lära dig någonting, gör det då åtminstone för att bättra på dina chanser att framstå som någorlunda allmänbildad.
Känner du dig inspirerad nu, kan du hitta boken på följande sajter:
LIBRIS
Bokfynd
Etiketter:
bildningsroman,
mark twain,
pikaresk,
realism,
satir,
USA
söndag 30 september 2012
Varg-Larsen av Jack London
Jag föresatte mig nyligen att jag skulle börja plöja igenom litteraturens klassiker för att friska upp minnet från litteraturvetenskapen. Senast avslutade jag den naturalistiska romanen Varg-Larsen av Jack London, publicerad 1904. Handlingen börjar med att den intellektuellt spagettiveke litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott på väg till Japan och blir upplockad av sälskonaren Spöket. Humphrey vill så klart bli satt i land, men då skonarens kapten Varg-Larsen är lite kort om personal utövar han sin egen version av fas 3 och Humphreys nya bästa vän blir en potatisskalare.
Tiden som följer är tuff för stackars Humphrey. Han får slita nästan dygnet runt och blir trakasserad av skeppskocken Thomas Mugridge vars koncept om hygien får Peter Moberg att se ut som en renlighetsmaniker. Alla på skeppet är för övrigt elaka, oborstade och har inte minsta begrepp om hur man uppför sig på skolgården. Och värst av allt så blir Humphreys grundläggande filosofiska och religiösa trossatser konstant utmanade av kapten Varg-Larsen.
Varg-Larsen är den centrala gestalten i romanen vid sidan om Humphrey. Han är stor, stark och manlig. Riktigt manlig. Humphrey är noga med att poängtera detta när han får ynnesten att beskåda honom naken. (Jag vet att det är barnsligt att anta att en mans beundran för en annan mans fysiska uppenbarelse måste vara av sexuell natur, men lik förbannat kan jag inte låta bli att fnissa när Humphrey beskriver sin beundran inför detta praktexemplar av manlighet.)
Varg-Larsen är också obeskrivligt grym och mördar sina egna besättningsmän utan den minsta ånger. Han är dock inte någon korkad buse, utan faktiskt mycket intelligent och tar gärna chansen att diskutera med Humphrey. Han har inte fått någon formell utbildning, men har läst tillräckligt för att kunna argumentera för sin egen vridna version av darwinistisk teori som går ut på att människor saknar värde då det föds nya varje dag och i striden om världens resurser är det alltid den starkaste som vinner. Att försaka sig själv för andras skull är korkat, eftersom man då begår en orätt mot sin egen kamp för överlevnad. Då han inte tror på den odödliga själen oroar han sig inte heller vidare mycket för konsekvenser av det varmare slaget efter döden.
Arme Humphrey som tror på människans inneboende godhet och den odödliga själen har ett himla problem när han ska argumentera med Varg-Larsen, särskilt när denne inte drar sig för att bokstavligt strypa hans möjlighet till mothugg:
Varg-Larsen skall enligt de källor jag konsulterat vara en kritik av Nietzsches övermänniska, och Jack London lyckas väldigt bra med att visa hur fruktansvärt det skulle bli om vi förlorade alla begrepp om moral och empati för andra människor. Dock är det uppenbart att London även har satt upp Varg-Larsen som en förebild för manlighet och självständighet som Humphrey allt mer uppnår då han blir starkare av det hårda arbetet. Ordet "manlighet" förekommer i övrigt på så många ställen i texten att jag börjar längta efter synonymer.
Humphrey blir faktiskt så mycket man att när skonaren plockar upp en kvinnlig författare som väcker hans ömma känslor så räddar han henne från Varg-Larsens grottmannafasoner och de flyr till en öde ö. Där bygger de i platonisk äktenskaplig lycka upp en fridfull tillvaro av bobyggande och sälklubbning.
Maud, som har levt lika skyddat som Humphrey lär sig också tillfredsställelsen i att arbeta för sitt uppehälle, dock i enlighet med hennes köns begränsningar inriktat på matlagning och lättare sysslor. Jag ogillar starkt att Humphreys känslor för henne verkar vara mer fokuserade på hennes spröda kvinnlighet och behov av hans beskydd än hennes personlighet och intellekt, men med tanke på romanens fixering på manlighet och att den skrevs i början av 1900-talet kan jag väl knappast vänta mig någonting annat.
En dag upptäcker Humphrey att Spöket med förstörda segel har drivit in på stranden och finner en blind Varg-Larsen, övergiven av sin besättning efter att ha blivit bordad av sin bror Döds-Larsen som saboterat skeppet och skickat honom att driva mot döden.
Varg-Larsen led av svåra migränanfall under Humphreys tid på skeppet, förmodligen orsakade av en hjärntumör som också är ansvarig för blindheten. Missunnsam som han är vill han dock inte att Humphrey ska reparera skeppet och lämna ön med Maud och gör allt han kan för att sabotera arbetet. När Humphrey trots det inte ger upp försöker Varg-Larsen strypa att honom, men drabbas av en perfekt tajmad stroke och blir förlamad.
Humphrey står nu inför frågan om han ska ta tillfället att dela ut lite rättvisa till någon som minst sagt förtjänar det, men hans moral vinner och han fortsätter att tillsammans med Maud att sköta om sin plågoande som till slut dör fridfullt. Arbetet med att reparera Spöket kan nu fortsätta ostört och de seglar iväg efter att ha begravt Varg-Larsen.
Summerat blir budskapet jag tar till mig från den här romanen att 1) det är fel att skita i andra bara för att du är starkare 2) du tar fan inte skada av att hugga i och jobba för ditt uppehälle även om du inte behöver det. Allt detta tjat om traditionell manlighet blev dock lätt löjligt i slutändan då mitt enda kriterium för manlighet är att du identifierar dig som man och då spelar det ingen roll om du bakar muffins eller hugger ved.
Struntar du i budskap borde du ändå läsa boken för den lysande gestaltningen av Varg-Larsen. Hans resonemang är skrämmande cyniskt och logiskt på sitt eget sätt samtidigt som Humphreys perspektiv på hans handlingar visar hur vridet och fruktansvärt sådant tänkande är i praktiken.
Ett guldkorn är också när Humphrey och läsaren får oväntad sympati för kocken Thomas Mugridge då denne i ett utbrott av förtvivlan utbreder sig i målande ordalag över alla de orättvisor och lidanden som format honom till den skitstövel och salmonellahärd han är idag. Det får en att minnas att även vidrig människa är ändå alltid en människa som förtjänar sympati och förståelse lika mycket som någon annan.
Har jag nu lyckats övertala dig att läsa Varg-Larsen, här är ett par länkar så att du kan ta uti med det på en gång! ;)
LIBRIS
Bokfynd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)