En underbar torsdag av John Steinbeck

En underbar torsdag av John Steinbeck från 1954 handlar om marinzoologen Doktorn som kommer tillbaka till Cannery Row i Monterey, Kalifornien efter att ha tjänstgjort i andra världskriget. Västra biologiska institutet där han har arbetat är helt förfallet, men han försöker hålla modet uppe och föresätter sig att åter bygga upp sin rörelse med att samla och konservera havsvarelser som han säljer till universitet.

Saker och ting är dock inte längre desamma. Förut har Doktorn levat ett bekymmerslöst liv, fyllt av arbete och ett litet skjut då och då. Nu finner han dock att det inte längre räcker; han känner sig rent av lealös och ensam. Han försöker avhjälpa problemet med att skriva en avhandling om bläckfiskar, vilket dock inte går vidare bra. Han kör fast och övertygar sig om att han inte har rätt instrument.

Mack och hans lösdrivarvänner som bor på hotell Lusasken inser att Doktorns problem är större än avsaknad av de rätta verktygen. De har dessutom sina egna bekymmer, då den hänsynslöse Josef och Maria Rivas har köpt affärsrörelsen till vilken Lusasken hör. Än så länge är Josef och Maria ovetande om detta, men då ingen hyra betalas är Mack och company livrädda för att bli utslängda.

De kommer så på tanken att anordna ett lotteri där de ska se till att Doktorn vinner Lusasken. Bordellmamman Fauna ställer också upp med att para ihop Doktorn med det nyanlända fnasket Suzy, som inte har de rätta förutsättningarna för yrket då hon är för sentimental och har för stora bröst (!).

Det första mötet mellan Doktorn och Suzy går dock inte vidare bra då hon tappar humöret och kallar honom för ett förvuxet barn som slösar bort sitt liv på en avhandling som aldrig kommer att bli skriven. Som i den sliskigaste romantiska komedi är detta starten på ljuv musik mellan de tu, men det blir ju ingen bra historia om allt går felfritt.

På maskeraden som anordnas i samband med lotteriet, lurar Fauna Suzy att klä ut sig brud och låter henne ingå i Doktorns vinst av Lusasken. När Doktorn begriper vad som är på färde blir han först arg, vilket generar Suzy så att hon springer därifrån.

Vad gäller Lusasken så förklarar Doktorn för Mack att han och de andra hyresgästerna faktiskt äger egendomen och inte behöver oroa sig för Josef och Maria. Lee Chong som ägde hotellet förut skrev nämligen över det på dem och betalade in skatten flera år i förväg.

Suzy lämnar bordellen, tar jobb på stans restaurang och flyttar in i en övergiven ångpanna. Med det hederliga arbetet och egna rummet börjar hennes självrespekt att växa och hon gör sig snabbt oumbärlig på jobbet. Nu börjar också hon och Doktorn att kunna umgås utan risk för möblemanget. Luffaren Hazel beslutar sig dock för att se till att ingenting mer går fel och bryter Doktorns arm så att han blir tvungen att ta med sig Suzy när han skall åka till springfloden i La Jolla för att samla material till sin avhandling.

John Steinbecks författarskap beskrivs i mina böcker om litteraturhistoria som naturalistiskt med fokus på arbetarklassen och samhällets utstötta som prostituerade och lösdrivare. Det här var väl en trevlig historia, men vidare berörd eller intresserad blev jag verkligen inte. Jag skall försöka läsa Vredens druvor vid senare tillfälle och se om den är något bättre.

Det enda citat som sade mig någonting är följande om hur människor kan använda någonting så oskyldigt som sport som ursäkt för att skapa de bittraste fejder:

Vill du se om du kan få ut mer av romanen än jag gjorde, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac från 1847 handlar om det kriminella geniet Vautrin som under aliaset fader Carlos Herrera använder den unge Lucien de Rubempré för att komma upp sig i den parisiska societeten.

Planen är att gifta bort Lucien rikt, men problem uppstår då Lucien förälskar sig i Esther van Gobseck, en ökänd kurtisan. Nu är älskarinnor inte direkt ovanliga i de högre kretsarna, men då Esther är judinna och saknar all uppfostran kan Luciens samröre med henne förstöra alla planer.

Vautrin löser det hela genom att sätta Esther i kloster där hon blir både döpt och socialt upptrimmad. När hon sedan slipper ut får hon vackert finna sig i att tillbringa de kommande fyra åren med att sitta instängd i ett hus och inte träffa någon annan än Lucien och tjänstefolket.

Under en av de nattliga motionsrundor som Esther är tillåten får baron de Nucingen syn på henne, och blir helt vansinnigt förälskad. Vautrin inser att de kan ta tillfället i akt att tillskansa sig de ekonomiska medel som krävs för att Lucien skall kunna imponera på den lämpligt rika Clotilde de Grandlieus familj. Esther underkastar sig denna plan då hon vill inget annat än att Lucien skall lyckas.

Som en fet, pilsk fluga lockas Nucingen i fällan och blir sedan i enlighet med Vautrins instruktioner konsekvent pumpad på pengar medan Esther håller honom på sträckbänken. När hon till slut låter honom komma till, tar hon livet av sig. Hennes tajming kunde dock inte ha varit sämre eftersom hon just innan ärver en stor summa pengar av en rik onkel. Hade hon bara varit lite tålmodig skulle hon ha fått tillräckligt med pengar för att själv gifta sig med Lucien.

De sista pengar Esther lurat av Nucingen blir norpade av hennes tjänsteflicka, vilket får det hela att se ut som rånmord. Lucien och Vautrin är de enda tillgängliga misstänkta, och de åker båda prompt i fängelse, alla planer omintetgjorda.

Balzac är en föregångare till den realistiska genren då han syftade att skildra det franska samhället efter revolutionen med särskilt fokus på borgerskapets girighet och utsvävningar. Han nuddar även vid naturalismen när Ester blir sjuk av sitt dygdiga leverne i klostret: 

Det var en intressant läsning, även om Balzacs meningar är lite väl långa och jag är för obekant med historia för att kunna förstå alla referenser. Skildringen av hur pengar styr allting känns dock riktigt aktuellt för dagens samhälle där människor identifierar sig genom sin konsumtion. Jag ser inte ofta på Lyxfällan, men när jag väl gör det blir jag alltid lika bestört över hur en del människor är helt oförmögna att acceptera att levnadsstandard är beroende av ekonomiska förutsättningar, inte vad man "förtjänar".

Handlingsmässigt anser jag att romanen ligger närmare romantiken med en mästerskurk och olycklig kärlek som leder till självmord, vilket jag tycker är otroligt korkat då Lucien är ett riktigt blötdjur. Hade jag varit Esther hade jag snott åt mig Nucingens pengar själv och dragit.

Det fick mig att tänka till lite, har man inte själv gjort en hel del dumt när man varit kär? Svaret är ja, minst sagt. Problemet med Esther är dock att hon baserar hela sitt människovärde på Luciens känslor, vilket jag tror beror på att samtiden dikterade att en ogift judinna som gillar att ha roligt, drar in egna pengar och tar för sig sexuellt är en förkastlig slampa som förtjänar att brinna i helvetet. Hon är en idiot, men det beror till viss del även på tidsandan.

I övrigt erbjuder Balzac väldigt träffande betraktelser av den mänskliga naturen, av vilka denna är min favorit:  

Vill du läsa romanen för att se vad du själv kan få ut av den, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Varg-Larsen av Jack London

Jag föresatte mig nyligen att jag skulle börja plöja igenom litteraturens klassiker för att friska upp minnet från litteraturvetenskapen. Senast avslutade jag den naturalistiska romanen Varg-Larsen av Jack London, publicerad 1904. Handlingen börjar med att den intellektuellt spagettiveke litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott på väg till Japan och blir upplockad av sälskonaren Spöket. Humphrey vill så klart bli satt i land, men då skonarens kapten Varg-Larsen är lite kort om personal utövar han sin egen version av fas 3 och Humphreys nya bästa vän blir en potatisskalare.

Tiden som följer är tuff för stackars Humphrey. Han får slita nästan dygnet runt och blir trakasserad av skeppskocken Thomas Mugridge vars koncept om hygien får Peter Moberg att se ut som en renlighetsmaniker. Alla på skeppet är för övrigt elaka, oborstade och har inte minsta begrepp om hur man uppför sig på skolgården. Och värst av allt så blir Humphreys grundläggande filosofiska och religiösa trossatser konstant utmanade av kapten Varg-Larsen. 

Varg-Larsen är den centrala gestalten i romanen vid sidan om Humphrey. Han är stor, stark och manlig. Riktigt manlig. Humphrey är noga med att poängtera detta när han får ynnesten att beskåda honom naken. (Jag vet att det är barnsligt att anta att en mans beundran för en annan mans fysiska uppenbarelse måste vara av sexuell natur, men lik förbannat kan jag inte låta bli att fnissa när Humphrey beskriver sin beundran inför detta praktexemplar av manlighet.)

Varg-Larsen är också obeskrivligt grym och mördar sina egna besättningsmän utan den minsta ånger. Han är dock inte någon korkad buse, utan faktiskt mycket intelligent och tar gärna chansen att diskutera med Humphrey. Han har inte fått någon formell utbildning, men har läst tillräckligt för att kunna argumentera för sin egen vridna version av darwinistisk teori som går ut på att människor saknar värde då det föds nya varje dag och i striden om världens resurser är det alltid den starkaste som vinner. Att försaka sig själv för andras skull är korkat, eftersom man då begår en orätt mot sin egen kamp för överlevnad. Då han inte tror på den odödliga själen oroar han sig inte heller vidare mycket för konsekvenser av det varmare slaget efter döden.

Arme Humphrey som tror på människans inneboende godhet och den odödliga själen har ett himla problem när han ska argumentera med Varg-Larsen, särskilt när denne inte drar sig för att bokstavligt strypa hans möjlighet till mothugg:

Varg-Larsen skall enligt de källor jag konsulterat vara en kritik av Nietzsches övermänniska, och Jack London lyckas väldigt bra med att visa hur fruktansvärt det skulle bli om vi förlorade alla begrepp om moral och empati för andra människor. Dock är det uppenbart att London även har satt upp Varg-Larsen som en förebild för manlighet och självständighet som Humphrey allt mer uppnår då han blir starkare av det hårda arbetet. Ordet "manlighet" förekommer i övrigt på så många ställen i texten att jag börjar längta efter synonymer. 

Humphrey blir faktiskt så mycket man att när skonaren plockar upp en kvinnlig författare som väcker hans ömma känslor så räddar han henne från Varg-Larsens grottmannafasoner och de flyr till en öde ö. Där bygger de i platonisk äktenskaplig lycka upp en fridfull tillvaro av bobyggande och sälklubbning.

Maud, som har levt lika skyddat som Humphrey lär sig också tillfredsställelsen i att arbeta för sitt uppehälle, dock i enlighet med hennes köns begränsningar inriktat på matlagning och lättare sysslor. Jag ogillar starkt att Humphreys känslor för henne verkar vara mer fokuserade på hennes spröda kvinnlighet och behov av hans beskydd än hennes personlighet och intellekt, men med tanke på romanens fixering på manlighet och att den skrevs i början av 1900-talet kan jag väl knappast vänta mig någonting annat.

En dag upptäcker Humphrey att Spöket med förstörda segel har drivit in på stranden och finner en blind Varg-Larsen, övergiven av sin besättning efter att ha blivit bordad av sin bror Döds-Larsen som saboterat skeppet och skickat honom att driva mot döden.

Varg-Larsen led av svåra migränanfall under Humphreys tid på skeppet, förmodligen orsakade av en hjärntumör som också är ansvarig för blindheten. Missunnsam som han är vill han dock inte att Humphrey ska reparera skeppet och lämna ön med Maud och gör allt han kan för att sabotera arbetet. När Humphrey trots det inte ger upp försöker Varg-Larsen strypa att honom, men drabbas av en perfekt tajmad stroke och blir förlamad.

Humphrey står nu inför frågan om han ska ta tillfället att dela ut lite rättvisa till någon som minst sagt förtjänar det, men hans moral vinner och han fortsätter att tillsammans med Maud att sköta om sin plågoande som till slut dör fridfullt. Arbetet med att reparera Spöket kan nu fortsätta ostört och de seglar iväg efter att ha begravt Varg-Larsen.

Summerat blir budskapet jag tar till mig från den här romanen att 1) det är fel att skita i andra bara för att du är starkare 2) du tar fan inte skada av att hugga i och jobba för ditt uppehälle även om du inte behöver det. Allt detta tjat om traditionell manlighet blev dock lätt löjligt i slutändan då mitt enda kriterium för manlighet är att du identifierar dig som man och då spelar det ingen roll om du bakar muffins eller hugger ved. 

Struntar du i budskap borde du ändå läsa boken för den lysande gestaltningen av Varg-Larsen. Hans resonemang är skrämmande cyniskt och logiskt på sitt eget sätt samtidigt som Humphreys perspektiv på hans handlingar visar hur vridet och fruktansvärt sådant tänkande är i praktiken.

Ett guldkorn är också när Humphrey och läsaren får oväntad sympati  för kocken Thomas Mugridge då denne i ett utbrott av förtvivlan utbreder sig i målande ordalag över alla de orättvisor och lidanden som format honom till den skitstövel och salmonellahärd han är idag. Det får en att minnas att även vidrig människa är ändå alltid en människa som förtjänar sympati och förståelse lika mycket som någon annan.

Har jag nu lyckats övertala dig att läsa Varg-Larsen, här är ett par länkar så att du kan ta uti med det på en gång! ;)

LIBRIS

Bokfynd