Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain

Boken inleds med:

Förutom att ha humor var Mark Twain en riktigt lögnaktig farbror, då Huckleberry Finns äventyr från 1884 fullkomligt svämmar över av samhällskritik, moralprövningar och obekväma sanningar om den mänskliga naturen. Vad som är så fantastiskt med Mark Twain är att han lyckas förklä dessa rätt så torra ämnen till ett hejdundrande äventyr som har gett romanen status som en sann klassiker i den amerikanska litteraturen.

Den trettonårige Huckleberry Finn är ett halvförvildat sydstatsslödder som efter att ha hittat en guldskatt tillsammans med Tom Sawyer (Tom Sawyers äventyr) har blivit adopterad av en vänlig äldre dam som har gett sig tusan på att förstöra hans liv genom att kräva att han går i skolan, beter sig som folk och sluta röka.

Det är jobbigt för Huck, men då Tom Sawyer ser till att han får göra ett skurkstreck då och då börjar han allt mer anpassa sig till det civiliserade livet. Allt blir dock förstört när Huckleberry senior dyker upp, fast besluten att lägga vantarna på sonens förmögenhet och omvandla den till promille i blodomloppet.

Då Pap även fruktar att skolgång och bordsskick kan höja hans avkommas självkänsla, kidnappar han Huck och återbördar honom till sin naturliga miljö av arbetsskygg fattigdom, undermålig kroppshygien och barnmisshandel. Eftersom socialen inte finns tillgänglig bestämmer sig Huck för att återta vårdnaden om sig själv. Med hjälp av en otursam gris iscensätter han sin egen död och flyr ut på Mississippi-floden.

Han landstiger på en ö som ska bli hans nya tillhåll, där han stöter på slaven Jim som har rymt för att inte bli såld. Lymmel som han är och obrydd om anständigt beteende, svär Huck på att inte skvallra på Jim och de ger sig iväg ut på floden där de får uppleva en hel del äventyr och strapatser.

Romanen har kallats både för realistisk, pikaresk, satir och bildningsroman. Detta kommer sig av att Twain är väldigt ogenerad i att skildra vardagen för mindre bemedlade och använder sig av en stor portion humor då han blottlägger och driver med alla de saker som var fel med samhället han levde i. Kritiken av det amerikanska slaveriet är bokens centrala ämne då Huck under färden inser att Jim trots sin status som slav faktiskt är en människa och det är fel att hålla honom fången. Han ställs dock inför ett svårt val då att hjälpa en förrymd slav är lika med stöld, vilket han också har fått lära sig är fel. I följande stycke har han i ett anfall av dåligt samvete skrivit ett brev till Jims ägare:

Nu när alla människors lika värde inte längre är en revolutionerade insikt har romanen ändå aktualitet då den handlar om att ha modet att stå upp för det du känner är rätt trots att omgivningen säger någonting annat. Faller inte den lärdomen i smaken så erbjuder Twain en mängd andra, varav min favorit är denna lilla passage om hur en lynchmobb fungerar:

Detta är för mig en perfekt beskrivning av mentaliteten bakom dagens lynchningar som tagit sin form i det anonyma näthatet. Det finns i sanning inget större mod än när du inte behöver möta den du attackerar öga mot öga.

Så småningom blir dock Jim infångad efter att ha blivit förrådd av två bedragare han och Huck fått på halsen. Ödet vill sig dock så att de som fångat Jim är släktingar till Tom Sawyer som väntar honom för besök och misstar Huck för honom. Såklart dyker snart den riktige Tom upp, men han är inte vidare stött över saken och vill mer än gärna fortsätta med bedrägeriet för att kunna hjälpa Jim att fly. 

Tom har läst en hel del böcker om hur fängelseflykter ska gå till, och menar att naturligtvis måste Jims rymning konstrueras på samma sätt. Detta innefattar bland annat att driva Toms moster till vansinne över husinventariet när de skall stjäla värdelös rekvisita och att fylla skjulet där Jim hålls fången med ormar, spindlar och råttor för att skapa rätt atmosfär. När de till slut har gått igenom alla onödiga ritualer och lyckas få ut Jim, visar det sig att det inte ens behövdes eftersom han redan hade blivit frigiven i sin ägares testamente. Tom sade ingenting eftersom det inte skulle ha blivit något äventyr annars.

Av alla karaktärer är Tom den som jag tycker sämst om efter Pap. Grabben är ju som en psykotisk Anne på Grönkulla, efter en vecka med honom skulle Emils föräldrar ha gråtit av tacksamhet för sin son! Twain låter dock Tom bli skjuten i benet i den slutgiltiga flykten, vilket tillfredsställer mitt behov av att handlingar ska ha konsekvenser. Jag tycker bara att kulan kunde ha hamnat lite högre upp och gett upphov till permanenta ischias-smärtor.

Mina problem med Tom åsido är det här en mycket läsvärd bok för att den säger en hel del kloka saker som går att applicera på dagens samhälle, vilket är kännetecknet för en sann klassiker. Vill du inte läsa den för att lära dig någonting, gör det då åtminstone för att bättra på dina chanser att framstå som någorlunda allmänbildad.

Känner du dig inspirerad nu, kan du hitta boken på följande sajter: 

LIBRIS

Bokfynd