Mot fyren av Virginia Woolf

Mot fyren av Virginia Woolf är en modernistisk roman från 1927 som handlar om familjen Ramsay och ett par bekanta som tillbringar sommaren på ön Sky i Skottland.

Sexårige James Ramsay vill ingenting hellre än att fara till fyren nästa dag, vilket professor Ramsay menar inte kommer att gå på grund av vädret. Då Mrs Ramsay försöker trösta sin son med att det kanske blir fint väder ändå, blir professorn arg för att hon lurar hans son på det där viset, för det är minsann han som alltid vet bäst!

Som ni förstår är professor Ramsay inte vidare lätt att leva med. Han är barnslig, despotisk och främst av allt fruktansvärt osäker på sig själv. Som tur är agerar den milda och moderliga Mrs Ramsay krycka åt hans ego. Det är ju trots allt en kvinnas plikt då det är männen som styr världen.

Mrs Ramsay vet dock också bäst om vissa saker, som att människor måste gifta sig. Då Minta Doyle och Paul Rayley förlovar sig under vistelsen kan hon gå vidare till sitt nästa projekt, den unga, fula konstnären Lily Briscoe och den mycket äldre William Bankes.

Lily är dock tveksam till att ingå i det äktenskapliga ståndet. Visserligen avundas hon Mrs Ramsay hennes härliga familjeliv, men samtidigt ser hon hur livet med den krävande professorn sliter på dem alla. Förutom det kämpar hon med att få färdigt ett porträtt av sin värdinna, vilket inte blir lättare av att den odräglige Charles Tansley surrar omkring henne med sitt insisterande på att kvinnor varken kan måla eller skriva.

Charles Tansley kan bäst beskrivas som en yngre version av professorn då han är grymt osäker på sig själv och i ständigt behov av bekräftelse. Trots sin avsky för honom känner Lily hur sociala konventioner sliter i henne att uppfylla den kvinnliga plikten att fluffa hans ego, vilket gör henne ännu mer osäker.

Till slut bestämmer Lily sig för att hon faktiskt inte behöver gifta sig och lämnar ön för att inte återkomma på tio år. Under den tiden dör Mrs Ramsay liksom två av hennes barn, den ena i barnsäng och den andra i första världskrigets kaos. Minta och Pauls äktenskap blir allt annat än lyckligt, medan Lily och William förblir goda vänner.

När familjen kommer tillbaka till ön har professorn bestämt att turen ska bli av med James och dottern Cam. Inget av barnen är dock vidare entusiastiska då de är ypperligt trötta på hans krävande och barnsliga beteende.

Liksom sin mor finner dottern Cam det dock svårt att upprätthålla sin tysta protest då professorn pockar på hennes uppmärksamhet och medlidande. James får också till sin förvåning faktiskt en komplimang av fadern, vilket tar udden av hans vrede.

Kvar på ön arbetar Lily vidare på målningen av Mrs Ramsay och blir färdig samtidigt som sällskapet kommer fram till fyren.

Berättelsen har egentligen inte mycket till handling, utan är mer fokuserad på att genom inre monolog skildra det väldiga hav av motsättningar, självbedrägerier och rädslor som utgör dynamiken i familjen Ramsay.

Jag måste erkänna att detta var inte en lättläst roman, vilket gjorde mig aningen vrång mot den. Det innebär inte att den är dålig, bara att jag föredrar böcker där jag inte behöver vara superkoncentrerad hela tiden för att hänga med i vad som händer. Dessutom skiftar Woolf perspektiv mellan karaktärerna i samma stycke, vilket jag aldrig uppskattar i en text.

Den var dock värd att läsa för de lysande personporträtten, där jag särskilt fäster mig vid Lily Briscoe som får kontrastera som en modern kvinna mot urmodern Mrs Ramsay. Det ger mig en fingervisning om hur svårt det måste ha varit för kvinnor i början av 1900-talet att bryta sig de gamla könsrollerna och skapa sig egna liv.

Mrs Ramsay är dock inte helt utan tvivel om sitt liv, vilket skildras riktigt bra i följande exempel på vad inre monolog innebär:

Vill du få dig ett hum om vad modernism innebär, rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper, publicerad 1826, är en romantisk äventyrsroman som utspelar sig 1757 då det fransk-indianska kriget rasade mellan England och Frankrike på den nordamerikanska kontinenten.

Major Duncan Heyward skall eskortera överste Munros döttrar Cora och Alice till fortet William Henry. På vägen får de sällskap av David Gamut, en psalmsånglärare. Magua, en surmulen mohawkspejare, är guiden som skall leda dem på en genväg till fortet.

Liksom Moses skulle Magua dock ha haft nytta av en GPS, för de kommer vilse. Som tur är stöter de på spejaren Falköga som har sällskap med indianen Chingachook och hans son Uncas, de sista två medlemmarna i mohikanstammen. Falköga upplyser Heyward om att då Magua egentligen är huron (en stam som är lojal mot fransmännen) är han en skithög som fört dem vilse med flit.

Heyward behöver inte mycket övertalning från en fullkomlig främling för att misstro en man utsänd av hans överordnade och skrämmer Magua på flykten. Falköga och mohikanerna leder därefter sällskapet till ett gömställe för att undkomma de andra huronerna som smyger omkring i buskarna. Magua följer dem dock hack i häl och lyckas lägga vantarna på damerna, Gamut och Heyward. Falköga och hans vänner måste fly för att kunna undsätta dem senare.

Det visar sig att Magua faktiskt inte är så brydd om sin stams allians med fransmännen, utan är mer fokuserad på att likt en tjurig tonåring straffa de som han anser har förstört hans liv, vilka är de vita och överste Munro.

Magua blev förvisad från huronerna då han inte hade mycket till ölsinne, vilket han klandrar de vita för eftersom det var de som invigde honom i supandets ädla konst. Han lärde sig dock inte sin läxa och fortsatte att dricka när han anslöt sig till mohawkerna som arbetade för den engelska armén under överste Munro. Översten hade inte heller mycket tålamod för fyllesvin och beordrade att Magua skulle piskas offentligt.

Rappen skrämde Magua på torken, men gjorde honom också heligt förbannad och nu tänker han hämnas på Munro för den förnedrande behandlingen genom att gifta sig med Cora. Denna är såklart inte vidare entusiastisk över förslaget, men som tur är kommer Falköga och mohikanerna tillbaka just som hon står inför valet att se sin syster dö eller välja färg på servetterna.

Magua drivs åter på flykten och sällskapet får äntligen komma fram till Fort William Henry. Situationen där är dock inte direkt bättre då fortet belägras av fransmännen och deras allierade indianstammar. Falköga och mohikanerna skickas att begära förstärkningar.

Heyward tar tillfället i akt att be överste Munro om ynnesten att få gifta sig med hans dotter. Översten blir överlycklig, ända tills han får veta att det är Alice Heyward menar och inte Cora. Uppenbarligen är tanken att någon skulle bli intresserad av hans yngsta dotter för hennes egen skull helt främmande, utan det måste vara så att Heyward har räknat ut att Cora med sina mörka drag har afrikanskt påbrå (hennes mor var mulatt) och det är därför han vill ha Alice som är blondare än Kulla-Gulla?!

Överste Munros paranoia är dock ogrundad, det handlar såklart bara om att Heyward helt enkelt föredrar Alice, även om han inte är helt utan fördomar mot mörkhyade.

Heywards omvärdering av sina rasbiologiska trossatser får dock vänta, eftersom Falköga återvänder i fransk fångenskap med meddelandet att inga förstärkningar finns tillgängliga och att Munro borde omedelbart ge sig.

Den franske härföraren är dock så bussig att han låter engelsmännen lämna fortet med både flagga och vapen i behåll. Kanske hade det varit bättre om han hade tagit dem som krigsfångar, för Magua som deltar i belägringen kan inte hålla sig i skinnet och tar första bästa tillfället att anfalla engelsmännen.

Alice, Cora och David blir återigen fångar. Falköga, mohikanerna, överste Munro och Heyward tar återigen upp jakten som slutar med att Magua äntligen dör, men tyvärr också Cora och Uncas som under äventyret utvecklat ömma känslor för varandra. Romanen slutar med denna rätt så deprimerade ordväxling under de unga tus begravning:

Liksom Ivanhoe tyckte jag att den här romanen var aningen tråkig, vilket förmodligen har att göra med att jag är väldigt förtjust i filmen från 1992 med überhunken Eric Schweig som Uncas och den rent förjävligt begåvade Wes Studi som Magua.

Karaktärerna och de romantiska intressena har ändrats en hel del från boken: Falköga, som spelas av Daniel Day-Lewis, är nu Chingachooks adopterade son och Heyward har blivit reducerad till den typiskt brittiske stele antagonisten som skall kontrastera mot Falkögas amerikanska alfahane i kampen om Coras kärlek. Uncas får istället nöja sig med att tråna efter Alice, vilket trots avsaknaden av scener ändå i slutändan blir en mycket mer intressant kärlekshistoria än den mellan Falköga och Cora.

Filmen har dock skurit bort det som jag tycker är romanens största behållning. Romantiken innefattade förutom historievurm även en vilja att autentiskt skildra andra kulturer, vilket Cooper gör särskilt bra genom att beskriva indianerna som individer samt genom Falköga kritiserar hur de hamnade i kläm i kriget mellan kolonialmakterna:

Vill du själv läsa om detta, rekommenderar jag att du söker upp boken via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, uttgiven 1914, börjar med att torparen Jan i Skrolycka ska bli pappa, vilket han inte är vidare entusiastisk över. Men när han får sin nyfödda dotter i famnen är det som att hans hjärta som börjar slå för första gången, och det tillhör för evigt den lilla fickan som får namnet Klara Fina Gulleborg.

Människans girighet skiljer dock Jans hjärta från dess livgivare. Jans husbonde, Erik i Falla, får ett träd över sig mitt i vintern och då hans svärson Lars Gunnarsson inte har vidare bråttom med att hjälpa honom, insjuknar han i lunginflammation och dör.

För att ytterligare bevisa vilken genombussig person han är, kräver Lars Jan på pengar för marken som Erik gav till honom. Det faller på Klara Gulla att resa till Stockholm för att tjäna ihop pengar till skulden. Hur detta går till för en outbildad torparflicka ensam i en storstad kan väl de flesta räkna ut. Hon skickar pengarna i tid, men kommer inte tillbaka och slutar att höra av sig.

Jan som längtar sig förtvivlad efter Klara Gulla klarar inte längre av verkligheten när han får veta hur hon försörjer sig och skapar sig en egen värld där Klara Gulla är kejsarinna av det fantastiska landet Portugallien och han själv kejsare. Hela bygden får se alla sociala konventioner tippade över ända när torparen börjar kalla sig för kejsare och utan den minsta blygsel beblandar sig med traktens högdjur.

Jans nya sällskapskrets gör honom dock inte dryg, utan han är ännu lika god och mild mot alla. Förutom när folk försöker hävda att han bara är en simpel torpare, förstås. Han får också en sällsam förmåga att förutsäga saker, vilket gör Lars Gunnarsson rejält förskräckt då han får veta att han har till sista söndagen efter midsommar att erkänna att han lät sin svärfar dö.

Lars gör såklart inte det och möter sin död på den utsatta dagen, men detta har lite betydelse för Jan i jämförelse med Klara Gullas hemkomst, som dröjer femton år.  Den som återvänder är dock inte hans rara lilla flicka, utan ett slitet och förhärdat gammalt fnask som lyckats skaffa sig ett anständigt jobb och nu tänker ta med sig föräldrarna till Stockholm.

När Klara Gulla får veta att fadern har blivit galen och skämt ut henne i bygden med sitt prat om kejsarinnan vill hon inte längre ta med honom och rymmer med modern Kattrina. Jan hinner dock ikapp dem vid ångbåten där han kastar sig i vattnet och dör.

Nu blir det Klara Gulla som får vänta sig förtvivlad då de förgäves söker efter Jans kropp. Men det handlar inte om kärlek eller samvetskval, utan att hon är rädd för faderns hämnd om han inte kommer i vigd jord. Klara Gulla har nämligen förlorat förmågan att älska och kan inte förstå sin fars kärlek för henne.

Hon kommer i samtal med Linnart Björnsson, som Jan en gång gjorde en stor tjänst, och får veta att Jan kastade sig i vattnet bara för att frälsa henne från de laster som hon förlorat sig till borta i storstan. Han var inte arg för att hon övergett honom, utan ville in i det sista bara hennes bästa.

Liksom sin far kan inte Klara Gulla hantera sanningen, och  för att göra det hela ännu värre så dör Kattrina kort därefter. På hennes begravning visar det sig dock att de äntligen har hittat Jan som begravs med Kattrina. Återförenad med sin far inser Klara Gulla att han aldrig skulle ha velat henne något ont och att hon behöver inte vara rädd för honom. Nu är det hennes hjärta som väcks till liv igen och hon återfår med sin kärlek till fadern även sin skönhet.

Vad jag gillar med Lagerlöf är att hon skriver med stor omtanke och respekt om de mindre bemedlade och utstötta i samhället; till och med Jan som är helt galen skildras så skickligt att man nästan blir ledsen för att hans fantasier inte är verkliga.

Jag placerar romanen inom romantiken med dess starka fokus på känslor och de övernaturliga sagoelementen. De sistnämnda hanteras särskilt skickligt av Lagerlöf då hon skriver på ett sätt som får en att undra om det verkligen händer eller bara är en produkt av en överaktiv fantasi hos karaktärerna. Mitt favoritexempel är när Jan ska bära Klara Gulla till kyrkan en tidig julmorgon och börjar känna att det är fara å färde:

Vill du läsa hur det går, kan du antingen söka upp den på närmaste bibliotek eller köpa den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo, publicerad 1831 är ett romantiskt drama som utspelas i 1400-talets Paris och i enlighet med genrens föreskrifter fullkomligt dryper av olycklig kärlek, våld, missförstånd, tragik och passion.

Under konungarnas dag och narrfesten i Paris får den stackars författaren Pierre Gringoire se sitt mysteriespel konstant bli avbrutet av en företagsam tiggare, en kardinal med usel tajming, en okulturell flamländsk strumpvävare och en vacker dansande zigenerska.

Övergiven av publiken står Gringoire på aftonen med krossad självkänsla och inga pengar till att betala hyran. I brist på bättre idéer bestämmer han sig för att följa efter den dansade zigenerskan Esmeralda och får till sin förvåning bevittna hur en okänd man tillsammans med Quasimodo, den puckelryggige ringaren i Notre-Dame som valdes till narrpåve tidigare på dagen, försöker röva bort henne. Gringoire rusar till undsättning, men blir knockad och istället är det stadsvakten anförd av den stilige kapten Febus som fritar Esmeralda och fängslar Quasimodo.

Vinglig och rejält stukad lyckas Gringoire efter det förirra sig in på Mirakelgården, tillhåll för stadens alla tjuvar, zigenare och tiggare. I sin egenskap av utomstående skulle han ha blivit hängd för sitt intrång, om inte Esmeralda av medlidande hade gått med på att gifta sig med honom under fyra år.

Gringoire får nu anpassa sig till en ny tillvaro av cirkuskonster och en fru som drar kniv om han kommer i närheten, men det är inte så illa då hennes lilla get är riktigt söt och gosig. ...och jag insåg just hur den meningen kan tolkas, men jag försäkrar att inga getter skadas under romanens gång!

Däremot skadas en hel del människor, och dessvärre beror allt på Esmeralda. Den andre mannen som försökte röva bort henne var nämligen Claude Frollo, Quasimodos fosterfar och ärkedjäken i Notre-Dame. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt sitt ämbete, har Frollo blivit helt vansinnigt förälskad i Esmeralda efter att han sett henne dansa framför katedralen.

Frollo undkom när gendarmerna stoppade kidnappningsförsöket, men Quasimodo som blev infångad blir dömd till att piskas. De som hyllade Quasimodo som narrpåve är nu mer än villiga att hylla hans plåga och skrattar i mjugg när han ber om lite vatten. Överraskande nog stiger Esmeralda upp och ger honom att dricka, vilket dock handlar mer om medlidande än ömma känslor.

Esmeraldas ömma känslor är nämligen reserverade för kapten Febus, som är mest förtjust i sig själv och dessutom redan förlovad. Han ser dock inte det som ett hinder för att unna sig en liten sak vid sidan om och kommer villigt när Esmeralda stämmer träff. Frollo hakar dock på och sätter bokstavligt stopp för passionen genom att hugga ned Febus.

Esmeralda blir anklagad och dömd för dådet och skulle ha hängts om det inte vore för Quasimodo som räddar henne i sista stund och ger henne fristad i kyrkan. Den stackars puckelryggen har nämligen också blivit förälskad i henne efter hennes vänlighet och låter inte ens sin älskade fosterfar röra henne.

Fristaden kan dock upphävas och Esmeralda överlämnas till myndigheterna, så Frollo kokar ihop en plan med Gringoire att hetsa upp stadens tiggare och utstötta till att anfalla katedralen för att rädda henne och därmed hålla Quasimodo upptagen medan de flyr med Esmeralda.

Vad som följer är ett av litteraturens mest tragiska blodbad. Quasimodo som är döv, tror att befriarna är där för att hänga Esmeralda och slänger bjälkar, sten och bly på dem. Han dödar till och med Frollos yngre bror Jehan när denne tar sig upp på katedralen. När sedan stadsvakten kommer för att hämta Esmeralda till galgen blir de kvarvarande kämparna brutalt slaktade.

Planen lyckas dock i att Frollo och Gringoire undkommer med Esmeralda. Gringoire sjappar dessvärre med geten så fort han får chansen och lämnar Esmeralda ensam med den som är ansvarig för all hennes olycka.

Frollo låter Esmeralda välja mellan honom eller galgen. Svaret blir knappast överraskande galgen, på vilket Frollo får nog och överlämnar Esmeralda åt Gudule, en botgörerska som hatar zigenare och mer än gärna ser dansösen hängd.

Om du trodde att historien inte kunde bli värre nu, så tror du fel. Det visar sig nämligen att Esmeralda är det barn som stals från Gudule av zigenarna för femton år sedan. Återförenad med sin dotter försöker Gudule såklart gömma henne för soldaterna som Frollo skickar dit, men ser sin möda förspilld då Esmeralda förråder sig när hon hör sin älskade Febus röst. Han hör henne dock inte och skulle inte heller ha hjälpt henne om han hade gjort det.

Förskonad som man är från verkligheten i nutidens underhållning väntar man sig att att räddningen ska dyka upp i sista stund när det ser som mest illa ut, vilket dock inte händer här. Gudule slår i huvudet och dör, Esmeralda blir hängd och Quasimodo puttar Frollo nedför katedralen. Sedan letar han reda på Esmeraldas kropp och omfamnar den tills han dör av svält. Febus gifter sig, och då ingenting annat sägs antar jag att Gringoire lever lyckligt med geten.

Man kan ställa sig frågan varför man ska läsa en så deprimerande historia, men jag anser det vara värt rycket i hjärteroten då Hugo har ett rent lysande levande språk som kan förmedla de mest läskiga stämningar som då Frollo liknar sin egen hopplösa situation vid en fluga som sitter fast i ett spindelnät:

Har romanen ett budskap jag kan ta till mig, så är det att kärleken är blind och väldigt, väldigt dum, vilket Esmeralda ger det bästa exemplet på när hon ber Febus att inte röra en amulett hon har runt halsen:

Vill du kontrollera detta själv, så rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Ivanhoe av Walter Scott

Ivanhoe publicerades 1820 av sir Walter Scott och utspelar sig i England efter det tredje korstågets slut. Om någonting var ruttet i staten Danmark, så kommer England stadig tvåa. Richard Lejonhjärta har blivit tillfångatagen i Österrike på vägen hem från Palestina, hans bror Johan har gripit makten och de normandiska adelsmannen utnyttjar tillfället till att ägna sig åt lite gammalt hederligt feodalt förtryck av saxarna.

Den saxiske ädlingen Wilfred av Ivanhoe har återvänt från korståget, förskjuten av sin far Cedric för att han följde en normand ut i krig. Det hjälpte inte heller direkt att han blev förälskad i lady Rowena, som är bortlovad till Athelstane av Coningsburgh i en förening som Cedric hoppas ska ena det saxiska folket och driva ut normanderna.

Utklädd till pilgrim slår Ivanhoe följe med normandiskt sällskap lett av prior Aymer och tempelherren Brian de Bois-Guilbert som söker skydd hos Cedric för natten. Såklart drabbas hela hushållet av handlingsnödvändig blindhet och känner inte alls igen pilgrimen, inte ens när han upplyser hela salen om att Ivanhoe en gång besegrade den lite väl normandiskt överlägsne Brian de Bois-Guilbert i en tornering som hölls i Palestina. Han är också säker på att så fort Ivanhoe "återvänder" så är han villig att göra om bedriften.

Bois-Guilbert blir självklart rätt så pytt över den fräcka utmaningen, men bestämmer sig för att muntra upp sig med att överfalla den rike juden Isak av York som också spenderar natten hos Cedric. Ivanhoe tänker dock inte låta detta hända och hjälper Isak att fly. Denne blir så tacksam att han lånar Ivanhoe en rustning och häst så att han kan utmana tempelherren på torneringen i Ashby, där även Cedric och Rowena närvarar.

Ivanhoe vinner såklart, men blir svårt sårad och skulle ha dött om det inte hade varit för en mystisk svart riddare som försvinner innan torneringen är slut. Då Cedric inte vill hjälpa sin son faller det på Isak och hans dotter läkekunniga dotter Rebecca.

Prins Johan får samtidigt bud om att Richard har flytt från Österrike och beslutar att med hjälp av Bois-Guilbert, Maurice de Bracy och Reginald Front-de-Boeuf samla en styrka för att möta sin bror i York. De tre riddarna är med på noterna, men gör först en avstickare för att överfalla Cedrics följe eftersom de Bracy vill få äktenskaplig rätt till Rowenas alla tillgångar. Som en bonus ingår Isak, Rebecca och Ivanhoe i paketet då de blev övergivna av männen som skulle eskortera dem till York.

Följet tas till Front-de-Boeufs slott Torquilstone, där Front-de-Boeuf vill pressa pengar ur Isak, de Bracy ett "ja" ur Rowena och Bois-Guilbert horisontalläge ur Rebecca. Narren Wamba och svinaherden Gurth undkommer dock anfallet och stöter i skogen på den ädle rövaren Locksley (oj, vem kan det vara?) och hans glada gossar som naturligtvis vill hjälpa till att rädda saxiska adelsmän från förtryckarna. Av en lycklig slump får de också hjälp av den svarte riddaren som leder anfallet mot slottet.

Normanderna blir besegrade, men Bois-Guilbert flyr och för bort Rebecca till tempelherrarnas högkvarter eftersom det tydligen för honom inte finns någonting mer attraktivt än en kvinna som hotar att begå självmord om han kommer i närheten. Hon är nämligen inte vidare förtjust i mördare som föraktar hennes folk, vanhedrar sina löften och allmänt beter sig drygt. Dessutom har hon utvecklat Florence Nightingale-syndrom i sin omsorg om Ivanhoe, trots att det är strängt förbjudet enligt bådas religioner.

Sedan skiter sig allting kungligt då stormästaren för tempelherrarna får veta att hon är där och bestämmer att hon måste vara en häxa som har lyckats förvrida huvudet på en så god kristen soldat. Lyckas Rebecca inte hitta en kämpe som kan kämpa och vinna mot Bois-Guilbert så kommer hon att brännas på bål.

Naturligtvis faller uppgiften på Ivanhoe som rider hela natten och anländer till platsen för avrättningen uttröttad, men redo att en gång för alla besegra Bois-Guilbert. Han blir dock snuvad på konfekten då tempelherren dör knall fall i första sammandrabbningen eftersom han har "fallit offer för sina egna häftiga lidelser". Om detta rör sig stroke eller akut kåtslag förtäljer inte Scott, men det är ett riktigt antiklimax som med fördel har strukits i alla de filmatiseringar jag har sett.

Sedan slutar dock allt hyfsat lyckligt för de flesta. Den svarte riddaren visar sig såklart vara Richard Lejonhjärta som får pli på sin bror och övertygar Cedric att förlåta Ivanhoe som gifter sig med Rowena. Den ännu lika olyckligt förälskade Rebecca reser med sin far till Spanien i hopp om att där slippa förföljelse.

Romanen tillhör den romantiska genren i det att den är tillbakablickande och fokuserar på starka känslor. Statusen som klassiker anser jag vilar huvudsakligen på den spännande handlingen och de välskrivna och engagerande karaktärerna som efter nära tvåhundra år fortsätter att inspirera till nytolkningar.

Scott behandlar även hyckleriet inom katolska kyrkan och etniska motsättningar. Normanderna förtrycker saxarna, och judarna som lever i ständig skräck för förföljelse från båda dessa grupper har ingen anledning att vara generösa när deras pengar är önskvärda. På så sätt skapas en ond cirkel av hat och fördomar som Rebecca dock bryter genom att vara helt outhärdligt god och perfekt trots allt det hon utsätts för, till och med när hon står färdig att brännas på bål:

Ivanhoe är en av de historier som jag faktiskt tycker gör sig bättre på vita duken. Filmen från 1982 som sänds varje nyårsdag har skalat och gjort en del ändringar i handlingen till det bättre och serien från 1997  har lagt till en intressant konflikt mellan Ivanhoe och Bois-Guilbert samt gett karaktärerna mer djup.

Det var intressant att läsa den ursprungliga förlagan till en hjärtknipande kärlekshistoria som känns som en lika integrerad del av det svenska helgfirandet som Kalle Anka, men då Scotts språk är alldeles för styltigt med för långa beskrivningar för min smak ser jag hellre serien från 1997 än läser boken igen.

Och så en glad nyhet för alla er som tyckte att Ivanhoe skulle ha valt Rebecca, William M. Thackeray skrev en  fortsättning på romanen för att rätta till slutet som kan läsas online. Såvitt jag vet finns ingen svensk version tillgänglig, tyvärr.

Och som vanligt, ett par hjälpsamma länkar om du efter detta känner dig manad till läsande:

LIBRIS

Bokfynd

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain

Boken inleds med:

Förutom att ha humor var Mark Twain en riktigt lögnaktig farbror, då Huckleberry Finns äventyr från 1884 fullkomligt svämmar över av samhällskritik, moralprövningar och obekväma sanningar om den mänskliga naturen. Vad som är så fantastiskt med Mark Twain är att han lyckas förklä dessa rätt så torra ämnen till ett hejdundrande äventyr som har gett romanen status som en sann klassiker i den amerikanska litteraturen.

Den trettonårige Huckleberry Finn är ett halvförvildat sydstatsslödder som efter att ha hittat en guldskatt tillsammans med Tom Sawyer (Tom Sawyers äventyr) har blivit adopterad av en vänlig äldre dam som har gett sig tusan på att förstöra hans liv genom att kräva att han går i skolan, beter sig som folk och sluta röka.

Det är jobbigt för Huck, men då Tom Sawyer ser till att han får göra ett skurkstreck då och då börjar han allt mer anpassa sig till det civiliserade livet. Allt blir dock förstört när Huckleberry senior dyker upp, fast besluten att lägga vantarna på sonens förmögenhet och omvandla den till promille i blodomloppet.

Då Pap även fruktar att skolgång och bordsskick kan höja hans avkommas självkänsla, kidnappar han Huck och återbördar honom till sin naturliga miljö av arbetsskygg fattigdom, undermålig kroppshygien och barnmisshandel. Eftersom socialen inte finns tillgänglig bestämmer sig Huck för att återta vårdnaden om sig själv. Med hjälp av en otursam gris iscensätter han sin egen död och flyr ut på Mississippi-floden.

Han landstiger på en ö som ska bli hans nya tillhåll, där han stöter på slaven Jim som har rymt för att inte bli såld. Lymmel som han är och obrydd om anständigt beteende, svär Huck på att inte skvallra på Jim och de ger sig iväg ut på floden där de får uppleva en hel del äventyr och strapatser.

Romanen har kallats både för realistisk, pikaresk, satir och bildningsroman. Detta kommer sig av att Twain är väldigt ogenerad i att skildra vardagen för mindre bemedlade och använder sig av en stor portion humor då han blottlägger och driver med alla de saker som var fel med samhället han levde i. Kritiken av det amerikanska slaveriet är bokens centrala ämne då Huck under färden inser att Jim trots sin status som slav faktiskt är en människa och det är fel att hålla honom fången. Han ställs dock inför ett svårt val då att hjälpa en förrymd slav är lika med stöld, vilket han också har fått lära sig är fel. I följande stycke har han i ett anfall av dåligt samvete skrivit ett brev till Jims ägare:

Nu när alla människors lika värde inte längre är en revolutionerade insikt har romanen ändå aktualitet då den handlar om att ha modet att stå upp för det du känner är rätt trots att omgivningen säger någonting annat. Faller inte den lärdomen i smaken så erbjuder Twain en mängd andra, varav min favorit är denna lilla passage om hur en lynchmobb fungerar:

Detta är för mig en perfekt beskrivning av mentaliteten bakom dagens lynchningar som tagit sin form i det anonyma näthatet. Det finns i sanning inget större mod än när du inte behöver möta den du attackerar öga mot öga.

Så småningom blir dock Jim infångad efter att ha blivit förrådd av två bedragare han och Huck fått på halsen. Ödet vill sig dock så att de som fångat Jim är släktingar till Tom Sawyer som väntar honom för besök och misstar Huck för honom. Såklart dyker snart den riktige Tom upp, men han är inte vidare stött över saken och vill mer än gärna fortsätta med bedrägeriet för att kunna hjälpa Jim att fly. 

Tom har läst en hel del böcker om hur fängelseflykter ska gå till, och menar att naturligtvis måste Jims rymning konstrueras på samma sätt. Detta innefattar bland annat att driva Toms moster till vansinne över husinventariet när de skall stjäla värdelös rekvisita och att fylla skjulet där Jim hålls fången med ormar, spindlar och råttor för att skapa rätt atmosfär. När de till slut har gått igenom alla onödiga ritualer och lyckas få ut Jim, visar det sig att det inte ens behövdes eftersom han redan hade blivit frigiven i sin ägares testamente. Tom sade ingenting eftersom det inte skulle ha blivit något äventyr annars.

Av alla karaktärer är Tom den som jag tycker sämst om efter Pap. Grabben är ju som en psykotisk Anne på Grönkulla, efter en vecka med honom skulle Emils föräldrar ha gråtit av tacksamhet för sin son! Twain låter dock Tom bli skjuten i benet i den slutgiltiga flykten, vilket tillfredsställer mitt behov av att handlingar ska ha konsekvenser. Jag tycker bara att kulan kunde ha hamnat lite högre upp och gett upphov till permanenta ischias-smärtor.

Mina problem med Tom åsido är det här en mycket läsvärd bok för att den säger en hel del kloka saker som går att applicera på dagens samhälle, vilket är kännetecknet för en sann klassiker. Vill du inte läsa den för att lära dig någonting, gör det då åtminstone för att bättra på dina chanser att framstå som någorlunda allmänbildad.

Känner du dig inspirerad nu, kan du hitta boken på följande sajter: 

LIBRIS

Bokfynd

Varg-Larsen av Jack London

Jag föresatte mig nyligen att jag skulle börja plöja igenom litteraturens klassiker för att friska upp minnet från litteraturvetenskapen. Senast avslutade jag den naturalistiska romanen Varg-Larsen av Jack London, publicerad 1904. Handlingen börjar med att den intellektuellt spagettiveke litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott på väg till Japan och blir upplockad av sälskonaren Spöket. Humphrey vill så klart bli satt i land, men då skonarens kapten Varg-Larsen är lite kort om personal utövar han sin egen version av fas 3 och Humphreys nya bästa vän blir en potatisskalare.

Tiden som följer är tuff för stackars Humphrey. Han får slita nästan dygnet runt och blir trakasserad av skeppskocken Thomas Mugridge vars koncept om hygien får Peter Moberg att se ut som en renlighetsmaniker. Alla på skeppet är för övrigt elaka, oborstade och har inte minsta begrepp om hur man uppför sig på skolgården. Och värst av allt så blir Humphreys grundläggande filosofiska och religiösa trossatser konstant utmanade av kapten Varg-Larsen. 

Varg-Larsen är den centrala gestalten i romanen vid sidan om Humphrey. Han är stor, stark och manlig. Riktigt manlig. Humphrey är noga med att poängtera detta när han får ynnesten att beskåda honom naken. (Jag vet att det är barnsligt att anta att en mans beundran för en annan mans fysiska uppenbarelse måste vara av sexuell natur, men lik förbannat kan jag inte låta bli att fnissa när Humphrey beskriver sin beundran inför detta praktexemplar av manlighet.)

Varg-Larsen är också obeskrivligt grym och mördar sina egna besättningsmän utan den minsta ånger. Han är dock inte någon korkad buse, utan faktiskt mycket intelligent och tar gärna chansen att diskutera med Humphrey. Han har inte fått någon formell utbildning, men har läst tillräckligt för att kunna argumentera för sin egen vridna version av darwinistisk teori som går ut på att människor saknar värde då det föds nya varje dag och i striden om världens resurser är det alltid den starkaste som vinner. Att försaka sig själv för andras skull är korkat, eftersom man då begår en orätt mot sin egen kamp för överlevnad. Då han inte tror på den odödliga själen oroar han sig inte heller vidare mycket för konsekvenser av det varmare slaget efter döden.

Arme Humphrey som tror på människans inneboende godhet och den odödliga själen har ett himla problem när han ska argumentera med Varg-Larsen, särskilt när denne inte drar sig för att bokstavligt strypa hans möjlighet till mothugg:

Varg-Larsen skall enligt de källor jag konsulterat vara en kritik av Nietzsches övermänniska, och Jack London lyckas väldigt bra med att visa hur fruktansvärt det skulle bli om vi förlorade alla begrepp om moral och empati för andra människor. Dock är det uppenbart att London även har satt upp Varg-Larsen som en förebild för manlighet och självständighet som Humphrey allt mer uppnår då han blir starkare av det hårda arbetet. Ordet "manlighet" förekommer i övrigt på så många ställen i texten att jag börjar längta efter synonymer. 

Humphrey blir faktiskt så mycket man att när skonaren plockar upp en kvinnlig författare som väcker hans ömma känslor så räddar han henne från Varg-Larsens grottmannafasoner och de flyr till en öde ö. Där bygger de i platonisk äktenskaplig lycka upp en fridfull tillvaro av bobyggande och sälklubbning.

Maud, som har levt lika skyddat som Humphrey lär sig också tillfredsställelsen i att arbeta för sitt uppehälle, dock i enlighet med hennes köns begränsningar inriktat på matlagning och lättare sysslor. Jag ogillar starkt att Humphreys känslor för henne verkar vara mer fokuserade på hennes spröda kvinnlighet och behov av hans beskydd än hennes personlighet och intellekt, men med tanke på romanens fixering på manlighet och att den skrevs i början av 1900-talet kan jag väl knappast vänta mig någonting annat.

En dag upptäcker Humphrey att Spöket med förstörda segel har drivit in på stranden och finner en blind Varg-Larsen, övergiven av sin besättning efter att ha blivit bordad av sin bror Döds-Larsen som saboterat skeppet och skickat honom att driva mot döden.

Varg-Larsen led av svåra migränanfall under Humphreys tid på skeppet, förmodligen orsakade av en hjärntumör som också är ansvarig för blindheten. Missunnsam som han är vill han dock inte att Humphrey ska reparera skeppet och lämna ön med Maud och gör allt han kan för att sabotera arbetet. När Humphrey trots det inte ger upp försöker Varg-Larsen strypa att honom, men drabbas av en perfekt tajmad stroke och blir förlamad.

Humphrey står nu inför frågan om han ska ta tillfället att dela ut lite rättvisa till någon som minst sagt förtjänar det, men hans moral vinner och han fortsätter att tillsammans med Maud att sköta om sin plågoande som till slut dör fridfullt. Arbetet med att reparera Spöket kan nu fortsätta ostört och de seglar iväg efter att ha begravt Varg-Larsen.

Summerat blir budskapet jag tar till mig från den här romanen att 1) det är fel att skita i andra bara för att du är starkare 2) du tar fan inte skada av att hugga i och jobba för ditt uppehälle även om du inte behöver det. Allt detta tjat om traditionell manlighet blev dock lätt löjligt i slutändan då mitt enda kriterium för manlighet är att du identifierar dig som man och då spelar det ingen roll om du bakar muffins eller hugger ved. 

Struntar du i budskap borde du ändå läsa boken för den lysande gestaltningen av Varg-Larsen. Hans resonemang är skrämmande cyniskt och logiskt på sitt eget sätt samtidigt som Humphreys perspektiv på hans handlingar visar hur vridet och fruktansvärt sådant tänkande är i praktiken.

Ett guldkorn är också när Humphrey och läsaren får oväntad sympati  för kocken Thomas Mugridge då denne i ett utbrott av förtvivlan utbreder sig i målande ordalag över alla de orättvisor och lidanden som format honom till den skitstövel och salmonellahärd han är idag. Det får en att minnas att även vidrig människa är ändå alltid en människa som förtjänar sympati och förståelse lika mycket som någon annan.

Har jag nu lyckats övertala dig att läsa Varg-Larsen, här är ett par länkar så att du kan ta uti med det på en gång! ;)

LIBRIS

Bokfynd