Mot fyren av Virginia Woolf

Mot fyren av Virginia Woolf är en modernistisk roman från 1927 som handlar om familjen Ramsay och ett par bekanta som tillbringar sommaren på ön Sky i Skottland.

Sexårige James Ramsay vill ingenting hellre än att fara till fyren nästa dag, vilket professor Ramsay menar inte kommer att gå på grund av vädret. Då Mrs Ramsay försöker trösta sin son med att det kanske blir fint väder ändå, blir professorn arg för att hon lurar hans son på det där viset, för det är minsann han som alltid vet bäst!

Som ni förstår är professor Ramsay inte vidare lätt att leva med. Han är barnslig, despotisk och främst av allt fruktansvärt osäker på sig själv. Som tur är agerar den milda och moderliga Mrs Ramsay krycka åt hans ego. Det är ju trots allt en kvinnas plikt då det är männen som styr världen.

Mrs Ramsay vet dock också bäst om vissa saker, som att människor måste gifta sig. Då Minta Doyle och Paul Rayley förlovar sig under vistelsen kan hon gå vidare till sitt nästa projekt, den unga, fula konstnären Lily Briscoe och den mycket äldre William Bankes.

Lily är dock tveksam till att ingå i det äktenskapliga ståndet. Visserligen avundas hon Mrs Ramsay hennes härliga familjeliv, men samtidigt ser hon hur livet med den krävande professorn sliter på dem alla. Förutom det kämpar hon med att få färdigt ett porträtt av sin värdinna, vilket inte blir lättare av att den odräglige Charles Tansley surrar omkring henne med sitt insisterande på att kvinnor varken kan måla eller skriva.

Charles Tansley kan bäst beskrivas som en yngre version av professorn då han är grymt osäker på sig själv och i ständigt behov av bekräftelse. Trots sin avsky för honom känner Lily hur sociala konventioner sliter i henne att uppfylla den kvinnliga plikten att fluffa hans ego, vilket gör henne ännu mer osäker.

Till slut bestämmer Lily sig för att hon faktiskt inte behöver gifta sig och lämnar ön för att inte återkomma på tio år. Under den tiden dör Mrs Ramsay liksom två av hennes barn, den ena i barnsäng och den andra i första världskrigets kaos. Minta och Pauls äktenskap blir allt annat än lyckligt, medan Lily och William förblir goda vänner.

När familjen kommer tillbaka till ön har professorn bestämt att turen ska bli av med James och dottern Cam. Inget av barnen är dock vidare entusiastiska då de är ypperligt trötta på hans krävande och barnsliga beteende.

Liksom sin mor finner dottern Cam det dock svårt att upprätthålla sin tysta protest då professorn pockar på hennes uppmärksamhet och medlidande. James får också till sin förvåning faktiskt en komplimang av fadern, vilket tar udden av hans vrede.

Kvar på ön arbetar Lily vidare på målningen av Mrs Ramsay och blir färdig samtidigt som sällskapet kommer fram till fyren.

Berättelsen har egentligen inte mycket till handling, utan är mer fokuserad på att genom inre monolog skildra det väldiga hav av motsättningar, självbedrägerier och rädslor som utgör dynamiken i familjen Ramsay.

Jag måste erkänna att detta var inte en lättläst roman, vilket gjorde mig aningen vrång mot den. Det innebär inte att den är dålig, bara att jag föredrar böcker där jag inte behöver vara superkoncentrerad hela tiden för att hänga med i vad som händer. Dessutom skiftar Woolf perspektiv mellan karaktärerna i samma stycke, vilket jag aldrig uppskattar i en text.

Den var dock värd att läsa för de lysande personporträtten, där jag särskilt fäster mig vid Lily Briscoe som får kontrastera som en modern kvinna mot urmodern Mrs Ramsay. Det ger mig en fingervisning om hur svårt det måste ha varit för kvinnor i början av 1900-talet att bryta sig de gamla könsrollerna och skapa sig egna liv.

Mrs Ramsay är dock inte helt utan tvivel om sitt liv, vilket skildras riktigt bra i följande exempel på vad inre monolog innebär:

Vill du få dig ett hum om vad modernism innebär, rekommenderar jag att du söker upp romanen via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper, publicerad 1826, är en romantisk äventyrsroman som utspelar sig 1757 då det fransk-indianska kriget rasade mellan England och Frankrike på den nordamerikanska kontinenten.

Major Duncan Heyward skall eskortera överste Munros döttrar Cora och Alice till fortet William Henry. På vägen får de sällskap av David Gamut, en psalmsånglärare. Magua, en surmulen mohawkspejare, är guiden som skall leda dem på en genväg till fortet.

Liksom Moses skulle Magua dock ha haft nytta av en GPS, för de kommer vilse. Som tur är stöter de på spejaren Falköga som har sällskap med indianen Chingachook och hans son Uncas, de sista två medlemmarna i mohikanstammen. Falköga upplyser Heyward om att då Magua egentligen är huron (en stam som är lojal mot fransmännen) är han en skithög som fört dem vilse med flit.

Heyward behöver inte mycket övertalning från en fullkomlig främling för att misstro en man utsänd av hans överordnade och skrämmer Magua på flykten. Falköga och mohikanerna leder därefter sällskapet till ett gömställe för att undkomma de andra huronerna som smyger omkring i buskarna. Magua följer dem dock hack i häl och lyckas lägga vantarna på damerna, Gamut och Heyward. Falköga och hans vänner måste fly för att kunna undsätta dem senare.

Det visar sig att Magua faktiskt inte är så brydd om sin stams allians med fransmännen, utan är mer fokuserad på att likt en tjurig tonåring straffa de som han anser har förstört hans liv, vilka är de vita och överste Munro.

Magua blev förvisad från huronerna då han inte hade mycket till ölsinne, vilket han klandrar de vita för eftersom det var de som invigde honom i supandets ädla konst. Han lärde sig dock inte sin läxa och fortsatte att dricka när han anslöt sig till mohawkerna som arbetade för den engelska armén under överste Munro. Översten hade inte heller mycket tålamod för fyllesvin och beordrade att Magua skulle piskas offentligt.

Rappen skrämde Magua på torken, men gjorde honom också heligt förbannad och nu tänker han hämnas på Munro för den förnedrande behandlingen genom att gifta sig med Cora. Denna är såklart inte vidare entusiastisk över förslaget, men som tur är kommer Falköga och mohikanerna tillbaka just som hon står inför valet att se sin syster dö eller välja färg på servetterna.

Magua drivs åter på flykten och sällskapet får äntligen komma fram till Fort William Henry. Situationen där är dock inte direkt bättre då fortet belägras av fransmännen och deras allierade indianstammar. Falköga och mohikanerna skickas att begära förstärkningar.

Heyward tar tillfället i akt att be överste Munro om ynnesten att få gifta sig med hans dotter. Översten blir överlycklig, ända tills han får veta att det är Alice Heyward menar och inte Cora. Uppenbarligen är tanken att någon skulle bli intresserad av hans yngsta dotter för hennes egen skull helt främmande, utan det måste vara så att Heyward har räknat ut att Cora med sina mörka drag har afrikanskt påbrå (hennes mor var mulatt) och det är därför han vill ha Alice som är blondare än Kulla-Gulla?!

Överste Munros paranoia är dock ogrundad, det handlar såklart bara om att Heyward helt enkelt föredrar Alice, även om han inte är helt utan fördomar mot mörkhyade.

Heywards omvärdering av sina rasbiologiska trossatser får dock vänta, eftersom Falköga återvänder i fransk fångenskap med meddelandet att inga förstärkningar finns tillgängliga och att Munro borde omedelbart ge sig.

Den franske härföraren är dock så bussig att han låter engelsmännen lämna fortet med både flagga och vapen i behåll. Kanske hade det varit bättre om han hade tagit dem som krigsfångar, för Magua som deltar i belägringen kan inte hålla sig i skinnet och tar första bästa tillfället att anfalla engelsmännen.

Alice, Cora och David blir återigen fångar. Falköga, mohikanerna, överste Munro och Heyward tar återigen upp jakten som slutar med att Magua äntligen dör, men tyvärr också Cora och Uncas som under äventyret utvecklat ömma känslor för varandra. Romanen slutar med denna rätt så deprimerade ordväxling under de unga tus begravning:

Liksom Ivanhoe tyckte jag att den här romanen var aningen tråkig, vilket förmodligen har att göra med att jag är väldigt förtjust i filmen från 1992 med überhunken Eric Schweig som Uncas och den rent förjävligt begåvade Wes Studi som Magua.

Karaktärerna och de romantiska intressena har ändrats en hel del från boken: Falköga, som spelas av Daniel Day-Lewis, är nu Chingachooks adopterade son och Heyward har blivit reducerad till den typiskt brittiske stele antagonisten som skall kontrastera mot Falkögas amerikanska alfahane i kampen om Coras kärlek. Uncas får istället nöja sig med att tråna efter Alice, vilket trots avsaknaden av scener ändå i slutändan blir en mycket mer intressant kärlekshistoria än den mellan Falköga och Cora.

Filmen har dock skurit bort det som jag tycker är romanens största behållning. Romantiken innefattade förutom historievurm även en vilja att autentiskt skildra andra kulturer, vilket Cooper gör särskilt bra genom att beskriva indianerna som individer samt genom Falköga kritiserar hur de hamnade i kläm i kriget mellan kolonialmakterna:

Vill du själv läsa om detta, rekommenderar jag att du söker upp boken via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd