söndag 18 november 2012
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, uttgiven 1914, börjar med att torparen Jan i Skrolycka ska bli pappa, vilket han inte är vidare entusiastisk över. Men när han får sin nyfödda dotter i famnen är det som att hans hjärta som börjar slå för första gången, och det tillhör för evigt den lilla fickan som får namnet Klara Fina Gulleborg.
Människans girighet skiljer dock Jans hjärta från dess livgivare. Jans husbonde, Erik i Falla, får ett träd över sig mitt i vintern och då hans svärson Lars Gunnarsson inte har vidare bråttom med att hjälpa honom, insjuknar han i lunginflammation och dör.
För att ytterligare bevisa vilken genombussig person han är, kräver Lars Jan på pengar för marken som Erik gav till honom. Det faller på Klara Gulla att resa till Stockholm för att tjäna ihop pengar till skulden. Hur detta går till för en outbildad torparflicka ensam i en storstad kan väl de flesta räkna ut. Hon skickar pengarna i tid, men kommer inte tillbaka och slutar att höra av sig.
Jan som längtar sig förtvivlad efter Klara Gulla klarar inte längre av verkligheten när han får veta hur hon försörjer sig och skapar sig en egen värld där Klara Gulla är kejsarinna av det fantastiska landet Portugallien och han själv kejsare. Hela bygden får se alla sociala konventioner tippade över ända när torparen börjar kalla sig för kejsare och utan den minsta blygsel beblandar sig med traktens högdjur.
Jans nya sällskapskrets gör honom dock inte dryg, utan han är ännu lika god och mild mot alla. Förutom när folk försöker hävda att han bara är en simpel torpare, förstås. Han får också en sällsam förmåga att förutsäga saker, vilket gör Lars Gunnarsson rejält förskräckt då han får veta att han har till sista söndagen efter midsommar att erkänna att han lät sin svärfar dö.
Lars gör såklart inte det och möter sin död på den utsatta dagen, men detta har lite betydelse för Jan i jämförelse med Klara Gullas hemkomst, som dröjer femton år. Den som återvänder är dock inte hans rara lilla flicka, utan ett slitet och förhärdat gammalt fnask som lyckats skaffa sig ett anständigt jobb och nu tänker ta med sig föräldrarna till Stockholm.
När Klara Gulla får veta att fadern har blivit galen och skämt ut henne i bygden med sitt prat om kejsarinnan vill hon inte längre ta med honom och rymmer med modern Kattrina. Jan hinner dock ikapp dem vid ångbåten där han kastar sig i vattnet och dör.
Nu blir det Klara Gulla som får vänta sig förtvivlad då de förgäves söker efter Jans kropp. Men det handlar inte om kärlek eller samvetskval, utan att hon är rädd för faderns hämnd om han inte kommer i vigd jord. Klara Gulla har nämligen förlorat förmågan att älska och kan inte förstå sin fars kärlek för henne.
Hon kommer i samtal med Linnart Björnsson, som Jan en gång gjorde en stor tjänst, och får veta att Jan kastade sig i vattnet bara för att frälsa henne från de laster som hon förlorat sig till borta i storstan. Han var inte arg för att hon övergett honom, utan ville in i det sista bara hennes bästa.
Liksom sin far kan inte Klara Gulla hantera sanningen, och för att göra det hela ännu värre så dör Kattrina kort därefter. På hennes begravning visar det sig dock att de äntligen har hittat Jan som begravs med Kattrina. Återförenad med sin far inser Klara Gulla att han aldrig skulle ha velat henne något ont och att hon behöver inte vara rädd för honom. Nu är det hennes hjärta som väcks till liv igen och hon återfår med sin kärlek till fadern även sin skönhet.
Vad jag gillar med Lagerlöf är att hon skriver med stor omtanke och respekt om de mindre bemedlade och utstötta i samhället; till och med Jan som är helt galen skildras så skickligt att man nästan blir ledsen för att hans fantasier inte är verkliga.
Jag placerar romanen inom romantiken med dess starka fokus på känslor och de övernaturliga sagoelementen. De sistnämnda hanteras särskilt skickligt av Lagerlöf då hon skriver på ett sätt som får en att undra om det verkligen händer eller bara är en produkt av en överaktiv fantasi hos karaktärerna. Mitt favoritexempel är när Jan ska bära Klara Gulla till kyrkan en tidig julmorgon och börjar känna att det är fara å färde:
Vill du läsa hur det går, kan du antingen söka upp den på närmaste bibliotek eller köpa den via följande länkar:
LIBRIS
Bokfynd
lördag 10 november 2012
Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo
Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo, publicerad 1831 är ett romantiskt drama som utspelas i 1400-talets Paris och i enlighet med genrens föreskrifter fullkomligt dryper av olycklig kärlek, våld, missförstånd, tragik och passion.
Under konungarnas dag och narrfesten i Paris får den stackars författaren Pierre Gringoire se sitt mysteriespel konstant bli avbrutet av en företagsam tiggare, en kardinal med usel tajming, en okulturell flamländsk strumpvävare och en vacker dansande zigenerska.
Övergiven av publiken står Gringoire på aftonen med krossad självkänsla och inga pengar till att betala hyran. I brist på bättre idéer bestämmer han sig för att följa efter den dansade zigenerskan Esmeralda och får till sin förvåning bevittna hur en okänd man tillsammans med Quasimodo, den puckelryggige ringaren i Notre-Dame som valdes till narrpåve tidigare på dagen, försöker röva bort henne. Gringoire rusar till undsättning, men blir knockad och istället är det stadsvakten anförd av den stilige kapten Febus som fritar Esmeralda och fängslar Quasimodo.
Vinglig och rejält stukad lyckas Gringoire efter det förirra sig in på Mirakelgården, tillhåll för stadens alla tjuvar, zigenare och tiggare. I sin egenskap av utomstående skulle han ha blivit hängd för sitt intrång, om inte Esmeralda av medlidande hade gått med på att gifta sig med honom under fyra år.
Gringoire får nu anpassa sig till en ny tillvaro av cirkuskonster och en fru som drar kniv om han kommer i närheten, men det är inte så illa då hennes lilla get är riktigt söt och gosig. ...och jag insåg just hur den meningen kan tolkas, men jag försäkrar att inga getter skadas under romanens gång!
Däremot skadas en hel del människor, och dessvärre beror allt på Esmeralda. Den andre mannen som försökte röva bort henne var nämligen Claude Frollo, Quasimodos fosterfar och ärkedjäken i Notre-Dame. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt sitt ämbete, har Frollo blivit helt vansinnigt förälskad i Esmeralda efter att han sett henne dansa framför katedralen.
Frollo undkom när gendarmerna stoppade kidnappningsförsöket, men Quasimodo som blev infångad blir dömd till att piskas. De som hyllade Quasimodo som narrpåve är nu mer än villiga att hylla hans plåga och skrattar i mjugg när han ber om lite vatten. Överraskande nog stiger Esmeralda upp och ger honom att dricka, vilket dock handlar mer om medlidande än ömma känslor.
Esmeraldas ömma känslor är nämligen reserverade för kapten Febus, som är mest förtjust i sig själv och dessutom redan förlovad. Han ser dock inte det som ett hinder för att unna sig en liten sak vid sidan om och kommer villigt när Esmeralda stämmer träff. Frollo hakar dock på och sätter bokstavligt stopp för passionen genom att hugga ned Febus.
Esmeralda blir anklagad och dömd för dådet och skulle ha hängts om det inte vore för Quasimodo som räddar henne i sista stund och ger henne fristad i kyrkan. Den stackars puckelryggen har nämligen också blivit förälskad i henne efter hennes vänlighet och låter inte ens sin älskade fosterfar röra henne.
Fristaden kan dock upphävas och Esmeralda överlämnas till myndigheterna, så Frollo kokar ihop en plan med Gringoire att hetsa upp stadens tiggare och utstötta till att anfalla katedralen för att rädda henne och därmed hålla Quasimodo upptagen medan de flyr med Esmeralda.
Vad som följer är ett av litteraturens mest tragiska blodbad. Quasimodo som är döv, tror att befriarna är där för att hänga Esmeralda och slänger bjälkar, sten och bly på dem. Han dödar till och med Frollos yngre bror Jehan när denne tar sig upp på katedralen. När sedan stadsvakten kommer för att hämta Esmeralda till galgen blir de kvarvarande kämparna brutalt slaktade.
Planen lyckas dock i att Frollo och Gringoire undkommer med Esmeralda. Gringoire sjappar dessvärre med geten så fort han får chansen och lämnar Esmeralda ensam med den som är ansvarig för all hennes olycka.
Frollo låter Esmeralda välja mellan honom eller galgen. Svaret blir knappast överraskande galgen, på vilket Frollo får nog och överlämnar Esmeralda åt Gudule, en botgörerska som hatar zigenare och mer än gärna ser dansösen hängd.
Om du trodde att historien inte kunde bli värre nu, så tror du fel. Det visar sig nämligen att Esmeralda är det barn som stals från Gudule av zigenarna för femton år sedan. Återförenad med sin dotter försöker Gudule såklart gömma henne för soldaterna som Frollo skickar dit, men ser sin möda förspilld då Esmeralda förråder sig när hon hör sin älskade Febus röst. Han hör henne dock inte och skulle inte heller ha hjälpt henne om han hade gjort det.
Förskonad som man är från verkligheten i nutidens underhållning väntar man sig att att räddningen ska dyka upp i sista stund när det ser som mest illa ut, vilket dock inte händer här. Gudule slår i huvudet och dör, Esmeralda blir hängd och Quasimodo puttar Frollo nedför katedralen. Sedan letar han reda på Esmeraldas kropp och omfamnar den tills han dör av svält. Febus gifter sig, och då ingenting annat sägs antar jag att Gringoire lever lyckligt med geten.
Man kan ställa sig frågan varför man ska läsa en så deprimerande historia, men jag anser det vara värt rycket i hjärteroten då Hugo har ett rent lysande levande språk som kan förmedla de mest läskiga stämningar som då Frollo liknar sin egen hopplösa situation vid en fluga som sitter fast i ett spindelnät:
Har romanen ett budskap jag kan ta till mig, så är det att kärleken är blind och väldigt, väldigt dum, vilket Esmeralda ger det bästa exemplet på när hon ber Febus att inte röra en amulett hon har runt halsen:
LIBRIS
Bokfynd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)