Jag föresatte mig nyligen att jag skulle börja plöja igenom litteraturens klassiker för att friska upp minnet från litteraturvetenskapen. Senast avslutade jag den naturalistiska romanen Varg-Larsen av Jack London, publicerad 1904. Handlingen börjar med att den intellektuellt spagettiveke litteraturkritikern Humphrey van Weyden lider skeppsbrott på väg till Japan och blir upplockad av sälskonaren Spöket. Humphrey vill så klart bli satt i land, men då skonarens kapten Varg-Larsen är lite kort om personal utövar han sin egen version av fas 3 och Humphreys nya bästa vän blir en potatisskalare.
Tiden som följer är tuff för stackars Humphrey. Han får slita nästan dygnet runt och blir trakasserad av skeppskocken Thomas Mugridge vars koncept om hygien får Peter Moberg att se ut som en renlighetsmaniker. Alla på skeppet är för övrigt elaka, oborstade och har inte minsta begrepp om hur man uppför sig på skolgården. Och värst av allt så blir Humphreys grundläggande filosofiska och religiösa trossatser konstant utmanade av kapten Varg-Larsen.
Varg-Larsen är den centrala gestalten i romanen vid sidan om Humphrey. Han är stor, stark och manlig. Riktigt manlig. Humphrey är noga med att poängtera detta när han får ynnesten att beskåda honom naken. (Jag vet att det är barnsligt att anta att en mans beundran för en annan mans fysiska uppenbarelse måste vara av sexuell natur, men lik förbannat kan jag inte låta bli att fnissa när Humphrey beskriver sin beundran inför detta praktexemplar av manlighet.)
Varg-Larsen är också obeskrivligt grym och mördar sina egna besättningsmän utan den minsta ånger. Han är dock inte någon korkad buse, utan faktiskt mycket intelligent och tar gärna chansen att diskutera med Humphrey. Han har inte fått någon formell utbildning, men har läst tillräckligt för att kunna argumentera för sin egen vridna version av darwinistisk teori som går ut på att människor saknar värde då det föds nya varje dag och i striden om världens resurser är det alltid den starkaste som vinner. Att försaka sig själv för andras skull är korkat, eftersom man då begår en orätt mot sin egen kamp för överlevnad. Då han inte tror på den odödliga själen oroar han sig inte heller vidare mycket för konsekvenser av det varmare slaget efter döden.
Arme Humphrey som tror på människans inneboende godhet och den odödliga själen har ett himla problem när han ska argumentera med Varg-Larsen, särskilt när denne inte drar sig för att bokstavligt strypa hans möjlighet till mothugg:
Varg-Larsen skall enligt de källor jag konsulterat vara en kritik av Nietzsches övermänniska, och Jack London lyckas väldigt bra med att visa hur fruktansvärt det skulle bli om vi förlorade alla begrepp om moral och empati för andra människor. Dock är det uppenbart att London även har satt upp Varg-Larsen som en förebild för manlighet och självständighet som Humphrey allt mer uppnår då han blir starkare av det hårda arbetet. Ordet "manlighet" förekommer i övrigt på så många ställen i texten att jag börjar längta efter synonymer.
Humphrey blir faktiskt så mycket man att när skonaren plockar upp en kvinnlig författare som väcker hans ömma känslor så räddar han henne från Varg-Larsens grottmannafasoner och de flyr till en öde ö. Där bygger de i platonisk äktenskaplig lycka upp en fridfull tillvaro av bobyggande och sälklubbning.
Maud, som har levt lika skyddat som Humphrey lär sig också tillfredsställelsen i att arbeta för sitt uppehälle, dock i enlighet med hennes köns begränsningar inriktat på matlagning och lättare sysslor. Jag ogillar starkt att Humphreys känslor för henne verkar vara mer fokuserade på hennes spröda kvinnlighet och behov av hans beskydd än hennes personlighet och intellekt, men med tanke på romanens fixering på manlighet och att den skrevs i början av 1900-talet kan jag väl knappast vänta mig någonting annat.
En dag upptäcker Humphrey att Spöket med förstörda segel har drivit in på stranden och finner en blind Varg-Larsen, övergiven av sin besättning efter att ha blivit bordad av sin bror Döds-Larsen som saboterat skeppet och skickat honom att driva mot döden.
Varg-Larsen led av svåra migränanfall under Humphreys tid på skeppet, förmodligen orsakade av en hjärntumör som också är ansvarig för blindheten. Missunnsam som han är vill han dock inte att Humphrey ska reparera skeppet och lämna ön med Maud och gör allt han kan för att sabotera arbetet. När Humphrey trots det inte ger upp försöker Varg-Larsen strypa att honom, men drabbas av en perfekt tajmad stroke och blir förlamad.
Humphrey står nu inför frågan om han ska ta tillfället att dela ut lite rättvisa till någon som minst sagt förtjänar det, men hans moral vinner och han fortsätter att tillsammans med Maud att sköta om sin plågoande som till slut dör fridfullt. Arbetet med att reparera Spöket kan nu fortsätta ostört och de seglar iväg efter att ha begravt Varg-Larsen.
Summerat blir budskapet jag tar till mig från den här romanen att 1) det är fel att skita i andra bara för att du är starkare 2) du tar fan inte skada av att hugga i och jobba för ditt uppehälle även om du inte behöver det. Allt detta tjat om traditionell manlighet blev dock lätt löjligt i slutändan då mitt enda kriterium för manlighet är att du identifierar dig som man och då spelar det ingen roll om du bakar muffins eller hugger ved.
Struntar du i budskap borde du ändå läsa boken för den lysande gestaltningen av Varg-Larsen. Hans resonemang är skrämmande cyniskt och logiskt på sitt eget sätt samtidigt som Humphreys perspektiv på hans handlingar visar hur vridet och fruktansvärt sådant tänkande är i praktiken.
Ett guldkorn är också när Humphrey och läsaren får oväntad sympati för kocken Thomas Mugridge då denne i ett utbrott av förtvivlan utbreder sig i målande ordalag över alla de orättvisor och lidanden som format honom till den skitstövel och salmonellahärd han är idag. Det får en att minnas att även vidrig människa är ändå alltid en människa som förtjänar sympati och förståelse lika mycket som någon annan.
Har jag nu lyckats övertala dig att läsa Varg-Larsen, här är ett par länkar så att du kan ta uti med det på en gång! ;)
LIBRIS
Bokfynd
