Hemsöborna av August Strindberg

Hemsöborna av August Strindberg från 1887 börjar med att den mångkunnige Carlsson anländer till Hemsö för att hjälpa familjen Flod med gården. Som en kombination av Arga snickaren, Äntligen Hemma och Lyxfällan får han styr på jordbruket, fixar upp huset och drar in extrapengar genom att hyra ut gästhuset till en tysk professorsfamilj.

Änkan Flod är väldigt tacksam för Carlssons insats, medan sonen Gusten som föredrar att vara ute på sjön och decimera djurlivet med sin bössa inte är lika entusiastisk. Han är dock maktlös inför det faktum att Carlsson faktiskt gör ett bra jobb och kan inget annat göra än att buttert retirera.

Madam Flods tacksamhet till Carlsson övergår snart i varmare känslor. Han är dock förälskad i Ida som är i tjänst hos professorn. Ida är i sin tur inte intresserad av något längre åtagande än en sommarflört och efter ett förödmjukande besök i staden bestämmer sig Carlsson för att ta vad han kan få och friar till änkan.

Madam Flod är såklart överlycklig, även Gusten blir så sur att han vägrar komma på bröllopet. Lyckan får sig dock en rejäl törn då hon nedkommer med ett dödfött barn några månader efter ceremonin.

Då doktorn förkunnar att det inte kommer att bli några fler barn, inser Carlsson att han måste se om sina intressen på andra sätt och övertalar hustrun att skriva testamente till hans fördel.

Den södra regionen börjar dock också göra sina intressen påminda, och Carlsson är oklok nog att utse den unga pigan Clara till detta. Då madam Carlsson bor i samma hus begriper hon snart vad som är på gång och när hon får bekräftelse för sina misstankar blir hon så förtvivlad att hon går ned sig i en isvak. Hon tar sig upp, men kommer hem med ett brustet hjärta och svår lunginflammation. Innan hon går hädan instruerar hon Gusten att bränna testamentet.

Gusten upplyser Carlsson om att det nu är han som är herre över gården och Carlsson kan få vara glad att kalla sig undantagsman. Då han använder en bössa för att understryka sitt argument har Carlsson inget annat val än att vänta till skiftet.

Vädret hindrar dem från att få liket till kyrkogården, men Gusten tappar till slut tålamodet och befaller att de ska försöka ändå genom att alternativt ro och köra kistan över isen. Det hela går dock åt pipan; kistan sjunker ned i djupet och Carlsson och Gusten blir strandsatta på isen.

Gusten inser att de måste snabba sig eftersom han kan höra isen bryta upp bakom dem. Den äldre och korpulente Carlsson kan dock inte hålla ikapp och sackar efter. Gusten tänker inte offra livet för den som tog livet av hans mor och Carlsson blir lämnad åt sitt öde som förebådas av den knakande isbrytningen...

Vid nästa dags draggning kan varken Carlsson eller kistan hittas, så Gusten låter prästen läsa över dem båda och far sedan hem som obestridd herre på gården.

Det är först med den här romanen som jag kan säga att jag fattar "grejen" med Strindberg. Jag läste ju som bekant Röda rummet tidigare och tyckte att den mest bara var tråkig. Här blir jag dock mäkta imponerad av ett otroligt målande och livfullt språk som skapar en skärgårdsmiljö så verklig att jag kan känna lukten av havet och höra skriken från den flygande ohyran som vissa insisterar på att kalla för måsar. 

Min favorit är följande beskrivning av bröllopsdagen för Carlsson och madam Flod:

Man får även ett bra exempel på att det verkligen inte var bättre förr. När Gusten klandrar Carlsson för moderns död inför prästen menar den senare att det inte är så farligt om en karl vill fjolla sig med en ung flicka och att madam Flod överreagerade. 

Hade det varit en konvenansäktenskap från båda sidor hade jag kunnat förstå prästens argument, men nu visste Carlsson hur kär madam Flod var i honom och hade inga betänkligheter mot att utnyttja det. Det var ett fruktansvärt slöseri att hon drog på sig döden för en sådan beräknande knöl, men det är ju dessvärre så vi människor funkar.

Sammanfattar är Hemsöborna en genuint njutbar skärgårdsskildring av hur otroligt dumt människan kan bete sig när det gäller kärlek, kåthet och knusslighet. Vill du forma dig en egen åsikt om detta, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

En underbar torsdag av John Steinbeck

En underbar torsdag av John Steinbeck från 1954 handlar om marinzoologen Doktorn som kommer tillbaka till Cannery Row i Monterey, Kalifornien efter att ha tjänstgjort i andra världskriget. Västra biologiska institutet där han har arbetat är helt förfallet, men han försöker hålla modet uppe och föresätter sig att åter bygga upp sin rörelse med att samla och konservera havsvarelser som han säljer till universitet.

Saker och ting är dock inte längre desamma. Förut har Doktorn levat ett bekymmerslöst liv, fyllt av arbete och ett litet skjut då och då. Nu finner han dock att det inte längre räcker; han känner sig rent av lealös och ensam. Han försöker avhjälpa problemet med att skriva en avhandling om bläckfiskar, vilket dock inte går vidare bra. Han kör fast och övertygar sig om att han inte har rätt instrument.

Mack och hans lösdrivarvänner som bor på hotell Lusasken inser att Doktorns problem är större än avsaknad av de rätta verktygen. De har dessutom sina egna bekymmer, då den hänsynslöse Josef och Maria Rivas har köpt affärsrörelsen till vilken Lusasken hör. Än så länge är Josef och Maria ovetande om detta, men då ingen hyra betalas är Mack och company livrädda för att bli utslängda.

De kommer så på tanken att anordna ett lotteri där de ska se till att Doktorn vinner Lusasken. Bordellmamman Fauna ställer också upp med att para ihop Doktorn med det nyanlända fnasket Suzy, som inte har de rätta förutsättningarna för yrket då hon är för sentimental och har för stora bröst (!).

Det första mötet mellan Doktorn och Suzy går dock inte vidare bra då hon tappar humöret och kallar honom för ett förvuxet barn som slösar bort sitt liv på en avhandling som aldrig kommer att bli skriven. Som i den sliskigaste romantiska komedi är detta starten på ljuv musik mellan de tu, men det blir ju ingen bra historia om allt går felfritt.

På maskeraden som anordnas i samband med lotteriet, lurar Fauna Suzy att klä ut sig brud och låter henne ingå i Doktorns vinst av Lusasken. När Doktorn begriper vad som är på färde blir han först arg, vilket generar Suzy så att hon springer därifrån.

Vad gäller Lusasken så förklarar Doktorn för Mack att han och de andra hyresgästerna faktiskt äger egendomen och inte behöver oroa sig för Josef och Maria. Lee Chong som ägde hotellet förut skrev nämligen över det på dem och betalade in skatten flera år i förväg.

Suzy lämnar bordellen, tar jobb på stans restaurang och flyttar in i en övergiven ångpanna. Med det hederliga arbetet och egna rummet börjar hennes självrespekt att växa och hon gör sig snabbt oumbärlig på jobbet. Nu börjar också hon och Doktorn att kunna umgås utan risk för möblemanget. Luffaren Hazel beslutar sig dock för att se till att ingenting mer går fel och bryter Doktorns arm så att han blir tvungen att ta med sig Suzy när han skall åka till springfloden i La Jolla för att samla material till sin avhandling.

John Steinbecks författarskap beskrivs i mina böcker om litteraturhistoria som naturalistiskt med fokus på arbetarklassen och samhällets utstötta som prostituerade och lösdrivare. Det här var väl en trevlig historia, men vidare berörd eller intresserad blev jag verkligen inte. Jag skall försöka läsa Vredens druvor vid senare tillfälle och se om den är något bättre.

Det enda citat som sade mig någonting är följande om hur människor kan använda någonting så oskyldigt som sport som ursäkt för att skapa de bittraste fejder:

Vill du se om du kan få ut mer av romanen än jag gjorde, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder av Emily Brontë från 1847 är en romantisk roman som i Sverige först hade titeln Blåst då originaltiteln Wuthering Heights betyder "blåsiga höjder". Ärligt talat tycker jag att de skulle ha behållit Blåst, då det är det gemensamma draget för de flesta karaktärerna. Svindlande höjder fungerar dock också, om man avser svindlande höjder av barnmisshandel, själviskhet och dumhet.

Den blide Mr Lockwood hyr Thrushcross Grange i Yorkshire av den demoniske Heathcliff på Wuthering Heights. Heathcliff är en riktig byronisk bad boy, med undantaget att han inte har ett hjärta av guld under sin buttra exteriör. Faktum är att han inte verkar ha ett hjärta alls, utan bara lever för att plåga sin omgivning. Han gör inte ens ett undantag för sin unga svärdotter Cathy som är änka efter att hans son dött.

Lockwoods hushållerska Nelly berättar för honom att Heathcliffs vresighet kommer sig ur hans begär att hämnas på alla de som stod mellan honom och hans döda barndomskärlek Catherine Earnshaw.

Heathcliff växte upp med Catherine och hennes bror Hindley på Wuthering Heights då deras far hittade honom övergiven på Liverpools gator och tog med honom hem. Mr Earnshaws godhet var dock begränsad då han struntade helt i sina egna barns uppfostran och öppet föredrog Heathcliff framför Hindley. 

När Mr Earnshaw dog grep Hindley tillfället att ge igen för gammal ost och lät Heathcliff arbeta som en tjänare i huset. Heathcliff stod dock ut med detta eftersom han hade Catherine som trogen kamrat, vilket såklart utvecklades till kärlek när han blev äldre.

Catherine älskade också Heathcliff, men beslutade sig ändå för att gifta sig med Edgar Linton på Thrushcross Grange då han både hade pengar och fin uppfostran. Det var också hennes förhoppning att med Edgars ställning kunna hjälpa den oborstade Heathcliff att komma upp sig i livet.

Heathcliff  uppskattade dock inte denna uppoffring och rymde för att inte komma tillbaka förrän efter bröllopet, nu rik och med sätt som en riktig gentleman. Tiden hade dessvärre inte läkt såren och han var fast besluten på att hämnas på alla som gjort honom orätt. Han började med Hindley, som supit ned sig för att döva sorgen efter att hans hustru dött.

Heathcliff köpte inteckningen till Wuthering Heights och såg sedan till att Hindley gick en blöt och brandfarlig död till mötes. Som grädde på moset lät han sedan Hindleys son Hareton bli uppfostrad som en simpel dräng som varken fick lära sig läsa eller skriva.

Med det avklarat gick han vidare till Edgar och förförde hans syster Isabella för att genom äktenskap kunna lägga vantarna på Thrushcross Grange. Detta ledde till ett rejält gräl mellan den gravida Catherine och Edgar, då den senare krävde att Catherine skulle säga upp bekantskapen med Heathcliff. Catherine vägrade såklart och underströk sitt argument med att stänga in sig på sitt rum utan mat i tre dagar och dra på sig en svår hjärnhinneinflammation.

Hon överlevde sjukdomen, men bara så länge att hon kunde föda lilla Cathy efter att hon fått träffa Heathcliff en sista gång. Edgar blev såklart helt förtvivlad, liksom Heathcliff som förmodligen knappt ens märkte att den gravida Isabella rymde från honom.

Heathcliffs hämndbegär mot Edgar dog dock inte Catherine. Han väntade tålmodigt tills Cathy hade växt upp och hans sjuklige son Linton återvänt till Wuthering Heights efter att Isabella dött. Först med list och sedan med våld fick han de unga tu att gifta sig medan Edgar låg döende. Han hade därmed uppnått sitt mål och stod som ägare till både Wuthering Heights och Thrushcross Grange.

Linton blev inte heller långlivad och lämnade sin unga hustru i faderns våld. De enda hon har till sällskap förutom honom är kusinen Hareton och drängen Josef som bäst kan beskrivas som en religiös fanatiker. Hareton är förälskad i Cathy, men hon tål inte hans ouppfostrade beteende och hånar honom när han försöker lära sig att läsa.

Rätt så förståerligt så reser Mr Lockwood därifrån så fort han får chansen. När han återkommer efter åtta månader så har allting förändrats drastiskt. Heathcliff har nämligen dött och den nu glada Cathy tänker gifta sig med Hareton som hon lär att läsa.

Det pratas dock på bydgen att man sett Heathcliffs spöke tillsammans med Catherine ute på heden...

Vad som skall vara så stort med den här romanen är dess skildring av otyglad passion och himlastormande känslor som bröt starkt mot det återhållsamma viktorianska idealet. Då man själv är uppvuxen med att se tragiska exhibitionister bete sig som femåringar och nuppa under täcken i dokusåpor blev jag inte direkt vidare berörd av detta, utan snarare förskräckt över alla exempel på hur man inte ska uppfostra barn. Heathcliff och Catherine är rent ut sagt hemska människor, vilket inte är så konstigt med tanke på hur de växte upp. Man tycker dock inte vidare synd om dem då de inte behandlar sina egna barn bättre.

Nu dör Catherine innan hon ens hinner se Cathy, men det faktum att hon både svälter sig och utsätter sig för sjukdom under sin graviditet säger en hel del om hennes moderskänsla. Heathcliff i sin tur öppet föraktar den sjuklige, gnällige Linton och önskar att Hareton istället var hans son.

Att Linton är på det sättet tycker jag dock inte är konstigt då han först blir bortklemad av sin mor och sedan vettskrämd för sin far som inte gör annat än att gräla på honom. Nu är jag ingen pedagog, men jag har svårt att se hur ett barn som aldrig får vare sig tydliga gränser eller uppmuntran skall kunna utveckla några positiva drag. Hareton däremot tror att Heathcliff bryr sig om honom, vilket ger honom förmågan att älska Cathy.

Trots att Heathcliff har haft det jävligare än Linton kan jag ändå inte känna den minsta sympati med honom då han har tagit alla de förorätter han har lidit som en motivation för att göra hela sin omgivning olycklig. Dåliga barndomar är bara en ursäkt så länge du är ett barn. När du är stor nog att ta ansvar för ditt eget och dina barns liv är du vuxen och kan ställas till svars som sådan, punkt slut.

Det var en underhållande läsning då man ville veta hur det skulle gå, men jag stör mig på småsaker som att man aldrig får veta var Heathcliff fick sina pengar ifrån. Det enda citat jag tyckte sade någonting värt att ta med sig är följande dialog mellan Nelly och Catherine då den senare förklarar varför hon tänker gifta sig med Edgar: 

Uppenbarligen är Nelly den enda med någorlunda förnuft i hela historien, dock inte tillräckligt för att packa sig därifrån. Vill du veta varför hon skulle ha gjort det, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd

Clownen Jac av Hjalmar Bergman

 Clownen Jac av Hjalmar Bergman från 1930, börjar med att den unge Benjamin Borck hälsar på sina släktingar Längsälls för att tigga till sig pengar så att han kan åka till Amerika. Under besöket leds samtalet in på Nathan Borck, en släkting som för flera år sedan rymde till den stora kontinenten där han som clownen Jac Tracbac blivit en stjärna av världsklass. Om Benjamin springer på honom kan han ju ta och hälsa från släkten.

Benjamin lovar detta, även om han inte finner det vidare troligt att han kommer att råka sin berömde frände. För att göra det hela ännu underligare smyger husets dotter Sanna till honom ett paket som är adresserat till Nathan.

Väl borta i USA glömmer Benjamin snart hela affären inför sitt mer akuta bekymmer med att hitta ett arbete. Till slut hamnar han i Kalifornien, utblottad och utan annat råd än att försöka locka lite familjekänsla ur Nathan. Med diverse fantasifulla knep lyckas han till slut ta sig förbi den rigorösa säkerheten och får komma in i den berömde clownens allra heligaste.

Vad han finner där är dock inte en stor stjärna som lever livet, utan en djupt neurotisk och olycklig man som i princip tillhör Tracbac-syndikatet som ser honom som en levande spargris. Nathans föredetta fru Siva försöker skydda honom så gott det går, men hon kan inte hjälpa honom mot de demoner som plågar hans sinne.

Hemligheten bakom Jacs succé är nämligen att han använder sin egen skräck i sina föreställningar. Hans lycka blev gjord då hans kollega dog mitt i ett nummer och den hänsynslöse cirkusdirektören utnyttjade hans förtvivlan för att egga publiken. Nathan föraktar massan som skrattade åt en mans död, men även sig själv för att han slagit mynt av det.

Med Benjamin och Sannas paket dök dock en ljuspunkt upp i hans liv. Det visar sig nämligen att han för en herrans massa år sedan hade en liten affär med Lillemor Längsäll och Sanna är hans dotter. Han vill nu att Benjamin skall resa tillbaka till Sverige och hämta Sanna så att han får träffa henne.

Benjamin åker så tillbaka, men tar god tid på sig då han har blivit förälskad i Sannas syster Caroline och Lillemor skjuter på bröllopet eftersom hon inte vill förlora båda sina flickor. Hon är dessutom döende i cancer.

Till slut kommer de iväg, men diverse omständigheter leder till ett riktigt tragiskt missförstånd. Nathan har nämligen glömt bort att Lillemor har en dotter till och tror att det är Sanna Benjamin har gift sig med. På grund av ett försenat tåg får han se Caroline med Benjamin, och tror att det är den starka, vackra flickan som är hans dotter.

När han så får träffa den riktiga Sanna, blir besvikelsen stor på alla plan. Sanna är mager och finnig och alldeles för lik Nathan i sinnet, det vill säga labil, barnslig och paranoid. Återförenad med sin far vill hon se till att hela världen blir medveten om hans storhet, vilket är precis motsatsen till vad han behöver.

Romanen slutar med en hejdundrande fest där Nathan blir skrämd från vettet av fyrverkerierna som Sanna ordnat. Medan hon springer omkring och gör sig till allmänt åtlöje inför gästerna, undrar Siva om Nathan kommer att orka hålla god min och inte såra den känsliga flickan. Nathan menar att det inte kommer att bli några problem, han är ju en clown. Några dagar senare får de meddelandet att Lillemor har dött.

Det här var väl inte en vidare uppmuntrande läsning, men ändå väldigt fängslande eftersom Bergman är otroligt skicklig på skildra psykiskt obalanserade människor och målar en väldigt träffande bild av den amerikanska kändisvärlden, bäst sammanfattad i följande citat som beskriver Sivas teckning av Tracbac-syndikatet:

Detta fick mig att tänka på hur kändisskapet har blivit den mest åtråvärda prestationen i vårt individfixerade samhälle. Visst skulle det vara trevligt att ha en massa pengar och kunna resa över hela världen, men hur värt är det om du ständigt förföljs av media i som dokumenterar allt du gör?

Kanske är det jag som inte är exhibitionist nog för att kunna uppskatta detta scenario, men i vilket fall som helst är jag ypperligt tacksam över att mina dåliga dagar för evigt kommer att gå förlorade för historien.

Vill du läsa romanen själv för att bilda dig en uppfattning om detta, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac

Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac från 1847 handlar om det kriminella geniet Vautrin som under aliaset fader Carlos Herrera använder den unge Lucien de Rubempré för att komma upp sig i den parisiska societeten.

Planen är att gifta bort Lucien rikt, men problem uppstår då Lucien förälskar sig i Esther van Gobseck, en ökänd kurtisan. Nu är älskarinnor inte direkt ovanliga i de högre kretsarna, men då Esther är judinna och saknar all uppfostran kan Luciens samröre med henne förstöra alla planer.

Vautrin löser det hela genom att sätta Esther i kloster där hon blir både döpt och socialt upptrimmad. När hon sedan slipper ut får hon vackert finna sig i att tillbringa de kommande fyra åren med att sitta instängd i ett hus och inte träffa någon annan än Lucien och tjänstefolket.

Under en av de nattliga motionsrundor som Esther är tillåten får baron de Nucingen syn på henne, och blir helt vansinnigt förälskad. Vautrin inser att de kan ta tillfället i akt att tillskansa sig de ekonomiska medel som krävs för att Lucien skall kunna imponera på den lämpligt rika Clotilde de Grandlieus familj. Esther underkastar sig denna plan då hon vill inget annat än att Lucien skall lyckas.

Som en fet, pilsk fluga lockas Nucingen i fällan och blir sedan i enlighet med Vautrins instruktioner konsekvent pumpad på pengar medan Esther håller honom på sträckbänken. När hon till slut låter honom komma till, tar hon livet av sig. Hennes tajming kunde dock inte ha varit sämre eftersom hon just innan ärver en stor summa pengar av en rik onkel. Hade hon bara varit lite tålmodig skulle hon ha fått tillräckligt med pengar för att själv gifta sig med Lucien.

De sista pengar Esther lurat av Nucingen blir norpade av hennes tjänsteflicka, vilket får det hela att se ut som rånmord. Lucien och Vautrin är de enda tillgängliga misstänkta, och de åker båda prompt i fängelse, alla planer omintetgjorda.

Balzac är en föregångare till den realistiska genren då han syftade att skildra det franska samhället efter revolutionen med särskilt fokus på borgerskapets girighet och utsvävningar. Han nuddar även vid naturalismen när Ester blir sjuk av sitt dygdiga leverne i klostret: 

Det var en intressant läsning, även om Balzacs meningar är lite väl långa och jag är för obekant med historia för att kunna förstå alla referenser. Skildringen av hur pengar styr allting känns dock riktigt aktuellt för dagens samhälle där människor identifierar sig genom sin konsumtion. Jag ser inte ofta på Lyxfällan, men när jag väl gör det blir jag alltid lika bestört över hur en del människor är helt oförmögna att acceptera att levnadsstandard är beroende av ekonomiska förutsättningar, inte vad man "förtjänar".

Handlingsmässigt anser jag att romanen ligger närmare romantiken med en mästerskurk och olycklig kärlek som leder till självmord, vilket jag tycker är otroligt korkat då Lucien är ett riktigt blötdjur. Hade jag varit Esther hade jag snott åt mig Nucingens pengar själv och dragit.

Det fick mig att tänka till lite, har man inte själv gjort en hel del dumt när man varit kär? Svaret är ja, minst sagt. Problemet med Esther är dock att hon baserar hela sitt människovärde på Luciens känslor, vilket jag tror beror på att samtiden dikterade att en ogift judinna som gillar att ha roligt, drar in egna pengar och tar för sig sexuellt är en förkastlig slampa som förtjänar att brinna i helvetet. Hon är en idiot, men det beror till viss del även på tidsandan.

I övrigt erbjuder Balzac väldigt träffande betraktelser av den mänskliga naturen, av vilka denna är min favorit:  

Vill du läsa romanen för att se vad du själv kan få ut av den, kan du söka upp den via följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Och solen har sin gång av Ernest Hemingway från 1926 handlar om Jake Barnes, en amerikansk journalist bosatt i Paris. Jakes stora sorg här i livet är han inte vara tillsammans med sin älskade Brett Ashley då han är impotent efter en krigsskada.

För att kompensera för detta fruktansvärda handikapp står Jake troget vid Bretts sida när hon förlovar sig med en annan och ligger runt av hjärtans lust, senast med hans vän Robert Cohn. Cohn missar dock att det bara rörde sig om ett engångsligg och hänger på när Brett åker till Pamplona med sin fästman Mike för att se på tjurfäktningarna med Jake och vännen Bill.

Mike är lagom förtjust i buksvågern prompt ska äta middag med dem och mobbar honom brutalt med diverse antisemitiska skällsord medan de alla super som svin. Cohn tolererar detta och gruppens växande irritation, tills han får veta att Brett blivit kär i en nittonårig tjurfäktare som Jake presenterat henne för. Han får ett psykbryt och spöar upp både Jake och tjurfäktaren innan han slinker iväg med svansen mellan benen.

Bretts rymmer med Romero, vilket kostar Jake hans goda rykte hos spanjorerna. Han ställer dock ännu lika troget upp när hon blir övergiven utan pengar på ett hotell. Romero ville nämligen att de skulle ingå äktenskapens helgd och att hon skulle låta sitt bobbade hår växa ut som en anständig kvinna. Jake ger henne pengar så att hon kan gå tillbaka till Mike och det hela slutar med att de delar en taxi där Brett suckar att de skulle ha blivit så lyckliga tillsammans.

Jag tvivlar starkt på detta. Först och främst så är det uppenbart att de alla har grava alkoholproblem; det sups så mycket att jag får ont i levern bara av att läsa. Brett tycks dessutom ha betydligt större problem än att Jake inte kan få upp den. Jag vill inte fördöma en kvinna för att hon vill ha kravlöst sex, men att hon öppet bedrar sin fästman som verkligen blir sårad tycker jag är fruktansvärt egoistiskt.

Brett är dock medveten om detta och uttrycker ett starkt förakt för sig själv, vilket får mig att tänka att kanske ville Hemingway visa att det inte var så lätt för de moderna kvinnorna på 1920-talet att bryta mot den sexualmoraliska traditionen. Vi har ju samma problem än idag. 

I övrigt syftar romanen till att skildra den "förlorade generationen" som kom tillbaka efter första världskrigets fasor och skulle återanpassa sig till vardagen, med blandade resultat. Skildringen av de självupptagna, trasiga människorna som saknar mening i tillvaron får mig att tänka på dagens sönderstressade, överinformerade åttiotalister som försöker hanka sig fram i en värld präglad av arbetslöshet och ekonomiska kriser samtidigt som ditt människovärde bestäms av dina prestationer och din konsumtion.

Detta var den bästa moderna romanen jag hittills läst då jag verkligen gillar Hemingways isbergsprosa som tvingar en att fundera både en och två gånger över karaktärerna och deras handlingar. Han behärskar även mästerligt karatefyllans ångestdrypande samspel och konfrontationer:

Vill du köpa eller låna boken, kan du hitta det billigaste priset eller se om den finns på ditt bibliotek på följande länkar:

LIBRIS

Bokfynd

Röda rummet av August Strindberg

Röda rummet av August Strindberg  från 1879 är känd som den första moderna romanen i Sverige då den banade vägen för nusvenskan, samt retade upp en hel del människor med sin skoningslösa satir av det svenska samhället.

Berättelsen börjar med att idealistiske häradshövdingen Arvid Falk träffar den betydligt mer moraliskt flexible murveln Struve för att beklaga sig över de statliga ämbetsverkens ineffektivitet och förkunna sin intention att istället försörja sig som litteratör. Struve lyssnar artigt och uppmärksamt, och går sedan hem och skriver en artikel efter Arvids vittnesmål. Skandalen är ett faktum, Arvid får avsked och hans borgerligt uppåtsträvande bror Carl Nicolaus blir helt vansinnig.

Vi får sedan följa Arvid när han stapplande försöker bibehålla sina principer i jakt på försörjning i en värld som helt saknar principer. Kamrater i hans strävan är konstnärerna Sellén och Lundell, den unge Rehnhjelm som vill in vid teatern, filosofen Ygberg och bildhuggaren Olle Montanus som också önskar bli filosof. De strålar samman i Röda rummet på Berns salonger och får under romanens gång uppleva både framgång och motgång.

Såklart är det de som önskar hetast som tar mest stryk av motgångarna. Arvid lyckas få sina dikter publicerade och får anställning som skribent. Han finner dock att pressen är mer ute efter sensationella nyheter än att förändra samhället till det bättre för arbetarna. Han super ned sig och får ett sammanbrott, men räddas av den burduse doktor Borg som tar med honom på en kurort och sedan levererar honom tillbaka, fri från all idealism och helt nöjd med att lunka genom vardagen som skollärare.

Rehnhjelm lyckas få anställning vid teatern, men får se sig konstant bli reducerad till småroller av den illvillige direktören. Dessutom visar det sig att hans älskade, den jungfrurliga Agnes, är allt annat än jungfrulig och mest ute efter att se om sina egna intressen. Han ger upp och åker hem igen.

Olle försöker presentera sina tankar om det svenska samhället, men blir konsekvent utbuad då han är mer observant än taktfull. Inför utsikten att få lunka sig igenom dagarna som en hjärndöd arbetare resten av livet, tar han självmord.

Jag skäms nästan för att erkänna att den heliga graal inom svensk litteratur lämnade mig rätt så oberörd. Språket är kvickt, iakttagelserna skarpa och karaktärerna trovärdiga, men allting är ändå helt förbannat tråkigt. Sett till romanens kontext kan jag förstå att den orsakade ett sådant rabalder, särskilt Olle Montanus tal om den så kallade "svenskheten":

 

Med tanke på hur det gick för Katarina Mazetti när hon skrev en krönika i samma anda, undrar jag hur Strindberg hade blivit mottagen idag.

Hursomhelst, även om jag inte tyckte att Röda rummet var en vidare rolig läsning, är jag ändå glad att jag fått det gjort och därmed har ett någorlunda hum om varför den anses så viktig. Vill du kunna säga samma sak, sök upp romanen via följande länkar:


LIBRIS

Bokfynd